Ledmotivet till filmen The piano. Det är en bit som jag sannolikt hört fler gånger än de flesta eftersom jag spelade den på mitt piano åtta timmar i sträck kvällen den 26 januari -09, haha. Det var kvällen innan JVM i skid-O som jag hade satsat på några år drog igång för de uttagna, samt ett läkarbesök jag hade väntat på 2880 timmar.


Av en slump hörde jag denna för mig minnestriggande bit dag. Urval av upploppade* tankar:

- Ibland är det svårt att låta bli.
- The piano med ledmotiv är, bortsett från Sagan om den lilla, lilla gumman, kanske den kulturella skapelse som jag har lättast att leva mig in i och som sliter och skär i hjärtat mest, och så kommer det nog alltid vara om jag inte glömmer 26 januari -09. Seriöst - hon tappar sitt finger! SITT FINGER!!!
- E-ackordet är en liten förgyllare i en tråkig och tjatig låt.
- Minnen av panikgråtattacker kan kännas substanslösa i vissa lägen, men samtidigt sjukt coola och förundransvärda.
- En tråkig och tjatig låt kan vara väldig rolig att spela. I princip aldrig roligare än en bra låt, men ändå väldigt rolig.
- Jag måste åka telemark snart.
- Pianopallen är skön men nog fan får man ont i röven efter åtta timmar.
- Lycka.


SITT FINGER! FÖRSTÅR NI!?!?




*Det här är ett sådant läge där jag nog inte underlättar läsförståelsen genom att inte särskriva. Eller?

Bor nu på Kilen uti gropen i Malmberget. Känns rätt, mest på grund av gropen. Är man uppvuxen uti bottenlösa grobban i bojn så är man. Näst mest på grund av det enormt coola namnet.
Nästa gång jag flyttar ska jag spana efter bostadsområde ”Hexan”, ”Camalot”, ”Ballnuts” eller kanske ”Big bro”.

Jag har haft en grym sommar i Abisko, trivdes utomordentligt bra där. Saknar det redan nu när jag är på mellanlandning i södra Norrbotten. Särskilt när man känner hur vinterns äventyr börjar närma sig!


Lite uppföljning på de mål jag plitade ner här för några inlägg sedan:
- God knähälsa.
Bättre än någonsin! (Från den nya tideräkningen sett.)

- Att klara klättra Kaskasapakte i sommar.
Check.

- Att orka i mål på årets Kungsledenränn och inte låta skillnaden mellan mig och team mate vara astronomisk.
Check.

- Att gå under 7:30 på 2000 m rodd.
Oprioriterat.

- Att orka topptura och njuta av Lyngenalperna i påsk!!
He he heh. Check. Acceptabel men inte önskvärd form dock!

- BAMM i augusti.
Fail. Jag tog mig bara halvvägs. Alldeles i slutet av dag 1 så sträckte jag ena höftböjarn vid ett hopp nedför en brant. Kunde inte springa dag 2 på grund av det =( Satsar på nästa år, nu vet vi vad som krävs för seger i BAMM 70 mix. Överväger draghjälp med lina, så att även min lagkamrat den vita kenyanen får chans att bli trött.



Överlag en riktigt riktigt nöjd Kristina som ibland vill gråta av lycka över att kunna springa omkring på bergen och klättra och hoppa och bli trött och göra allt annat man vill kunna göra.

De flesta intressen som blir riktigt betydelsefulla börjar ofta som en liten låga som sakta växer sig starkare, ibland kan det dröja många många år innan man gör slag i saken och låter den brinna fullt ut.
Nu har jag fått tag på en riktig pärla och kan kalla mig dragspelare. Hurra!
Tolv dagars skogsplantering kostade han. Så värt!

Lyngen utanför Tromsö, ett förlovat land för topptursåkare. Jag blir utan tvivel grymt sugen på att bosätta mig där. Riktigt kul åkning! Sjukt inbjudande och härlig stad! Längtar redan till nästa års Lyngenresa. Då ska hojna vara vältränad också!

Jag tycker att denna min första hela säsong som telemarksåkare har varit fantastisk och det tar emot som fan att avsluta den. Undrar om man skulle kunna lyckas ta sig till nå åkbart ställe innan det är för sent…

De tillfällen då jag känner som störst tacksamhet över att mina knän och min kropp i övrigt fungerar, de infaller då jag åker telemark och klättrar berg. Och tacksam är jag i princip ideligen. Sååå, någonting säger det nog.

Wow, det var inte alls som jag hade förväntat mig! Jag hade tänkt att det skulle utspela sig mer som en ”normal” skidtävling. Haha, stormen slog på och då låg inte särskilt stort fokus på själva tävlingen i sig, utan på drabbningen mot fjällets lekfulla själ. Naturen arbetade fan hårt för att vi skulle få kämpa!

Stigningen efter att vi hade passerat Syterskalet var seg men samtidigt dramatisk. Och samtidigt komisk. Tekniken var inte bländande direkt. Det blåste sidvind från vänster så vänsterarmen/-staven inte gick att använda. När jag försökte så resulterade det bara i att staven flög tillbaka och spetsade låret.

Vid brantbacken nedför första kalfjället stupade jag och slog baken min så hårt att jag påmindes om förrförra sommarns demoniska rövbrott i Storforsen (obs, endast påmindes, inte värre än så). Jag satt kvar på marken ett tag och råkade känna efter. Gigantiskt misstag, eftersom det kändes riktigt jävla förjävligt.

Hela tiden fram till dess hade jag bara kört på mantrat ”fortsätt”, och kopplat bort resten. När jag kände efter så sprack fokuset på att fortsätta. I några sekunder kände jag hur sjukt kall man var i sina tunna kläder, hur ont det gjorde, hur långt det var kvar, hur dålig sikten var, hur trött jag var och framförallt hur grymt länge det skulle ta att ta sig i mål i dessa förhållanden. Det som piskade i ansiktet kändes mer som ett hånskratt från fjället i stället för blåst och snö.
Jag hörde team mate Jonte robotaktigt säga ”vi måst fortsätta neråt”. Jag slängde en blick mot honom men såg bara isen och snön som lagt sig som ett membran på honom. Reste mig och började glida igen. ”Jo”. Kändes genast bra igen. Bara man fortsätter så. Hopplöshet växer sig så mycket starkare om man inte är på väg någonstans.

(Klockrent exempel på att fysiska hinder är mycket lättare att övervinna om man först övervunnit de psykiska! Samt att patrull kan vara bättre än solo.)

Det var en episod ur denna häftiga tur som bjöd på massa roligt.
När man kom i mål var det med ett ”YEEEEAAAH” och ett fett leende på läpparna. Fastän det är ett långlopp så kände jag inte en enda gång att det blev långtråkigt, till skillnad mot till exempel Vasaloppet. När jag kom i mål på Vasan var det visserligen med ett leende men mest med känslan av ”Äntligen”.

Rekommenderas starkt! Gott fika fick man också.

Det ryktas om att även Matt Damon kommer till Älvsbyn i helgen.

Gårdagens motion bestod av:
Uppvärmning:
15000 meter skate (med två brädor) - pigg
4000 meter löpning - pigg
2000 meter roddmaskin - pigg
Typ 200 meter paddelmaskin - pigg
Sedan: 20 meter klättring - DÖDENS DÖD!!

Haha, helt otroligt. Nej inte otroligt men coolt i alla fall.

I helgen blir det hillclimbing på Kanis :D Sådan där klättring som man inte blir dödstrött av, eller i alla fall inte dödstrött på samma sätt.

Träningen går svajigt. Saknar grunden, det går upp och ned väldigt oregelbundet! Men det blir bara roligare och roligare att träna, trots långvarig svajighet och återkommande bakslag. Undrar varför... Förr i tiden blev man ju tokig av sådant. Helt klart uppskattar jag träningen mer. Varje träningspass är fortfarande på ett eller annat vis en gåva ;)
Men att uppskatta någonting och att tycka någonting är roligt är ibland ganska långt ifrån samma sak. Så lite mysko är det allt. Kanske är det roligare för att jag tränar mindre? För att träningen i sig är roligare? Mer varierad? För att jag tränar i fint väder? Med mindre press? Vet inte.
En viss träningsrelaterad press finns alltid. Just nu tränar jag bland annat för:
- God knähälsa.
- Att klara klättra Kaskasapakte i sommar.
- Att orka i mål på årets Kungsledenränn och inte låta skillnaden mellan mig och team mate vara astronomisk.
- Att gå under 7:30 på 2000 m rodd.
- Att orka topptura och njuta av Lyngenalperna i påsk!!
- BAMM i augusti.


Mm jo, förutom det ständigt självskrivna då, att spöa Matilda på Gielas-campen. Det är och har nog alltid varit mitt största mål med mitt längdskidåkande.
Hon tog mig idag när vi tränade sprintar.

Jag tänkte åka skidorienterings-SM i helgen i Ume. Hade haft smått panik inför det under flera veckor. Ville inte åka. Jag önskade att väderprognoserna skulle stämma och tävlingen bli inställd alternativt att jag skulle bli sjuk. Men i början av veckan släppte det lite efter en medveten bearbetning av mig själv och jag kände att jag ändå skulle kunna vara med utan att bryta ihop.
Jag kände mig till och med så o-illa till mods att jag funderade på saker jag kunde ha fördel av, exempelvis den väntade kylan.
På onsdagen gjorde jag ett maxtest på rullskidbandet inomhus och fick på papper att jag blivit bättre syreupptagningsmässigt jämfört med ifjol. Då blev jag plötsligt nästan astaggad till att tävla. Haha, dumfan. Sedan däckade jag på kvällen hemma och halsen var förstörd. Sedan blev jag sjuk. Och helgen tillbringades stillasittande.

Nog är det märkligt hur saker och ting faller ut ibland.

Jag var och hämtade en beställning från Addnature, värde drygt 8000, och längst ned i paketet hittade jag ett medskickat Läkerol tuggummipaket. Hehe, gratis och allt. Så snällt. Jag menar det är ju inte så att man köper tuggummi till vardags.

Har invigt lite av nygrejerna på inomhusväggen och för första gången tränat förstemansklättring! Yeeah, längtar ut till bergen för att få prova på riktigt!

Igår spelade jag lite på flygeln som står i Lärarhuset på campus, åh den är så härlig. Egentligen inte ens bra… för att vara en flygel! Men en flygel är den och att ha förmånen att skapa ljud med en sådan det är helt otroligt, vilken känsla. Oj, oj, oj, skillnaden mot mitt digitalpiano - som ändå är bra och som jag älskar kolossalt - är enorm. Jag måste fixa en egen Steinway någon gång, en riktigt bra (dyr) en.
Om jag säljer alla tuggummipaket som medföljer kommande Addnaturepaket deluxe, kan jag nog ha sparat ihop tillräckligt med pengar för en sådan om ca 70 000 beställningar. Tur att man är lite prylnörd.

En annan sak som talar för att jullovet var lyckat: Kollade inte en hundradels sekund på varken Tour de ski eller skidskytte eller övrigt tv-utbud dagtid.

Jag läste nu i efterhand att Legkov bröt, det var synd, jag hade nog hejat på honom om jag hade hejat på någon.

Fantastiskt jullov, jag har gjort roliga saker varenda dag. Helt klart bästa jullovet hittills, och jag har ändå haft många bra jullov.
Det syns på kroppen min att jag har haft kul, den är full med blåmärken. Det är så det ska vara :)

Jag tror jag måste bo i Finska Ylläs någon gång, är just hemkommen från mitt första besök där vilket var Debussyskt lyckat!! Så fint!

Skönt att fara i väg och åka skidor så där. Uppskattar det verkligen. Jag blir dock mer och mer nervös inför Vasaloppet 6 mars som jag av någon outgrundlig anledning anmält mig till. Nej, vad skriver jag, lögn! Sanning är att anledningen var glasklar när jag anmälde mig; jag ville prestera bättre än vad jag gjorde under mitt förra/första Vasalopp -08. Usch det gick så dåligt. Nervositeten blir nu mer påtaglig ju mer målsättningen svävar i väg från mig och det gör den AVEC GRANDE VITESSE då förberedelserna mina är helt värdelösa!

Köttar på med det sista i skolan nu, sen blir det fint med jullov opå bojn, om det bara ville dumpa lite snö.

...då man slungar upp skallen ovan vattenytan vid träning på att simma under vatten så långt som möjligt, med de flesta av kroppens beståndsdelar pryglade av syrebrist och totalt ofunktionella, och man förutom sitt eget kippande efter luft hör 1:a satsen ur Moonlight sonata ljuda svagt ur högtalarna i badhustaket.
Och sen vid hemrullningen på cykeln börjar Dylan i hörlurarna framföra sin Like a rolling stone just vid Rullstensgatan.

Det är mega-kul att bedriva motion, särskilt nu när vi fått snö och skidspår i Ume. Idag har jag förutom undervattenssimning tränat o-originell simning, klättring och skateintervaller – första hardøkten på ski sedan senaste träningsåtergången! Yehey!

Som nybörjarklättrare finns det mycket att förbättra och tänka på. Kapacitetsanalysen stämmer inte överens med kravprofilen. Om jag bryter ned åtgärderna till vissa fundamentala punkter inser jag att jag måste bli:
- Starkare
- Lättare
- Längre…
Lite mer som Moonlights 3:e sats. Presto agitato! Och lite mindre adagio sostenuto.

I lördags i Arvidsjaur, fin dag med min grymma vän Matilda på ett fint snötäcke. Grym dag!

Anagramnörd – Agna rörd man

Yeeeahh, frisk efter flera månaders väntan! Jag fick en härlig start på sommarn men sedan gick det sämre.
Så nu har jag börjat träna lite smått igen, känns kul men samtidigt förjävligt eftersom kroppen mår pyton när jag rör på mig. Men det blir inte värre i alla fall, så jag tror att det bara är att köra på, med rätt ansträngningsgrad givetvis. Jag tror det blir bra det här.

Det kommer fler fina höstar, som tur är.

Kram Kristina Nordebo – Botande rik iransk orm

Senaste dygnen – miserabla. Avslutningen på det här året i Ume höll på att bli hur bra som helst. Men nu blev den ganska eländig, fast ändå lite intressant och besynnerlig. Jag råkade bl. a. svimma och dunka skallen i golvet.
Intensiv återhämtning för att palla skogsplanteringen som jag har längtat efter! Kommer att bli underbart bara man blir i skick.

Och Jukola snart!! Voi voi… Hoppas på överlevnad.

Annars önskar jag er en trevlig sommar! Lär ge datorn lite semesterledigt nu.

/Svimmarn

Jag och North-bro den yngre körde i helgen Karsbäcken open, en paddeltävling med Canadensare i norra Västerbotten. 50 variationsrika kilometer i härlig vårflod. Vi hade en del problem men förutsättningarna var ju som vanligt lika för alla! Jag lär återkomma och passar på att tipsa om det här grymt trevliga arrangemanget till er som gillar utflykter i skogen, utmaningar, ganska/lagom spännande forsar, sköna locals, palt m.m.

I helgen gjorde jag också både comeback i orienteringsskogen och premiärlöpning (lunkning) i Umeå OK-dressen. Jag gjorde ett ganska omotiverat byte till UOK för ett tag sedan då mitt orienteringsintresse var Bumerangnebulosiskt nedkylt. Men nu känns det grymt kul och upplyftande och bytet har faktiskt manipulerat med min attityd; jag är nu sugen på att springa en del orientering!
Ovräkig kilometertid, ja rent av värdelös. Men inte gör det mig någonting, så länge det går framåt sett till helheten. Som sagt, det är kul att vara dålig. Tycker det går så pass framåt att jag till och med drog till med en målgest och ett leende innan målstämplingen!

Jag och min äldre North-bro drog norrut till bergen och snön.
I vintras blev det några turer till de Västerbottniska fjällen och de är trevliga, men enligt mig finns det helt klart INGET i Sverige som kan likställas med Norrbottensfjällen!

Älskar att med skidor och stighudar ta sig uppför ett berg. Få slita och svettas. Nå toppen och kolla utsikten, bli uppklådd av vinden, sträcka upp armarna i skyn, andas frihet. Vara trött som ett as men mobilisera kraft att orka göra sköna telis-svängar ned.
Älskar att vara dålig nybörjare, man utvecklas så snabbt.
Att knäna mina fungerar så pass bra ger oändlig lycka, ja obegränsad.

Det känns som att man borde göra en radikal livsstilsändring. Det är ju egentligen i fjällen man vill vara – jämt och ständigt! Egentligen, men ändå far man tillbaka till kusten.
Här håller jag på att avlida av värmen och längtar till vintern, jättemycket.
Men men, det finns ju fördelar i kuststaden också. Jag ser mycket fram emot i morgon kväll och Rachmaninovs andra pianokonsert på operan, lär bli grrrrrymt!

/Freeridern (to-be)

Lågkolhydratkost intresserar mig och sista dagarna har jag roats bl a. av en debatt på VK som kickades igång av Björn Ferry, mannen som vann OS-guld på jägarkost.
Frank Nilsson, författare till boken ”I stället för doping”, drar till med flera skrattretande påståenden, ex:
- Att idrottare använder sig av förbjudna preparat på grund av att de äter kolhydratkost och därigenom drabbas av allvarliga sjukdomstillstånd och tappar träningstid/prestation.
Joo just det, det ska jag hälsa till NHL-killarna och Johann Mühlegg!
- Att människor med LCHF (low carb high fat) kan öka bl a. sitt VO2max med 13 %. Hänvisas till en studie gjord på råttor…
- Att man får fler och större mitokondrier av LCHF. Hänvisas också till råttstudier där djuren på köpet fick insulinresistens.

Senast jag kollade var jag människa. Det är svårt att ta sådana som Frank Nilsson på allvar då han inte verkar kunna särskilt mycket om människans fysiologi och idrottsfysiologi i synnerhet. Han kan ju inte vara seriös när han menar att en högfett-diet har samma effekt på prestation som doping har!?
Jag ler åt tramset och tycker samtidigt det är lite synd att sådana här debatter förmodligen gör att lågkolhydratkost i vid definition får ett oförtjänt dåligt rykte bland folk som faktiskt bygger sina argument på vetenskapliga studier.
Oförtjänt dåligt rykte eftersom jag själv ser fördelar med att använda sig av t ex. ett periodiserande kostupplägg liknande ”train low compete high”.
Jag är inte anhängare av vare sig livsmedelsverkets rekommendationer för idrottare eller LCHF. Det gör att jag förundras över att diet-debatter skapar sådana krigiska motpoler och läger med anhängare. Alltså vars är balansen?
Jag ser ingen mening med att skriva mer om vad jag tycker om det här, bara en sak. Jag gillar synsättet jag lärde mig då jag läste om holism under gymnasiefilosofin: helheten är större än summan av delarna.

Den fantastiska vintern börjar ge vika för våren. Vidunderligt bra vinter har det varit. För min del massa vändpunkter, det är kul. Tänk att jag har tränat, telemarkat, gått på tur, kört sopsäcksraceintervaller, snöpulsat, åkt skare… Jag menar man kan ju få själafrid över mindre. Jag har hittat på mer och mer saker som Kristina Nordebo skulle ha gjort samtidigt som depparjeppen fade:at. Jag har utvecklats och lärt mig ganska mycket. Tänker på ett lite annat sätt. Har umgåtts med bra människor och ägnat mig åt livsförgyllande musik.
Uppskattningsvis 100 000 ggr bättre vinter än ifjol. Men viktigt och intressant att notera i sammanhanget är att fjolåret lade grunden.
Vill inte att vintern ska ta slut men tror på en sjuuukt bra vår också.

När våren har kommit då sjunger alla fåglar i kör ♪

Jag beger mig till Kittelfjäll för påsklov. Lär bli grymt, både med fast och fri häl. Jag är pyramidaliskt mycket novis men har nu tänkt lägga grunden för min karriär som elitåkare i skidalpinism. Känns bra då jag i dagarna har präntat ned min signatur på kontraktet med Matt Damon som går in som huvudsponsor i satsningen.

När jag hanterar skidalpinism funderar jag på att utarbeta och inrätta idrotten skidalpianism! Jag tror att det inte är helt osannolikt att jag skulle kunna ha en viss fallenhet för det.
Jag ska arbeta för att det inte blir en B-sport, för jag trivs inte särskilt bra i varken B-dur eller B-moll.

Lamentando
₵ ♫ ♪♪ | ♯ ♫♫ | ♪♫♪
ƒƒ <





M.v.h.

Jag skrev tenta idag --> lättnad. Jag har märkt att i lättnaden beger jag mig ofta till biblioteket, så även idag. Botaniserandets utfall blev bland annat alltid-velat-läsa-boken Okänd soldat och en bok med barndomshjältarna i Nordmans musik. Risto Dianoffs skidtur inspirerade.

Jag känner mig lättpåverkad, kanske är det den nalkande våren som gör det.

LÄNK till VK
Åh gu vad jag älskar sådant här. Vilken skogshuggare, vilken människa. Kände mig nödgad att gå ned och se honom ta sista skären vid Nydala idag.
Haha, blir så lycklig.

Jag började tänka på min gamla låg-/mellanstadieskola Lekenskolan. Efter att den brunnit ned funderade jag och Daniel på hur det hade varit att anordna en sprintorientering där. Ett sådant arrangemang skulle kräva en riktig eldsjäl.

Särskilt inbjudan skulle skickas till Eldar ”Nu eldar Rönning på!”
Och såklart Per ”Nu tänder Elofsson grillen!”
Ingen Charlotte Kalla däremot. Eller Andy/Fränk Schläck.

Så här kanske segerintervjun skulle ha sett ut:
Grattis! Du såg tänd ut inför loppet!
-Tack, ja, jag kände mig riktigt het. Har varit burned out ett tag men kunde börna på bra idag.
Hur har du förberett dig?
- Härdat mina lungor genom nikotinrökning och lyssnat på Tom Waits.
Loppet var inte helt problemfritt?
- Nej jag höll på att vägga där ett tag då vätskan tyvärr var slut i varvningen.
Fick du någon gång känslan av att det brann i låren?
- Nja, vid näst sista kontrollen kände jag mig en aning rökt, men sedan flammade jag till ordentligt innan spurten och sprang så det rykte!
När visste du att du skulle vinna?
- Det var inte förrän jag gjort den där rökaren till spurt! Innan det visste jag att det brann i knutarna om jag skulle hinna ta hem det.
Hur ska du fira segern?
- Ta ett bloss och bli påtänd kanske.

Inför skidmaskeraden igår funderade jag på att klä ut mig till Juha Mieto.
I researchen hittade jag mycket roligt om kungen, bland annat:
(Supercool länk, KLICKA)

Nördhumor på hög nivå! Jag och Johanna är sjukt nöjda över vår insats i dagens maskerad-skidtävling som arrangerades av Medicinska kåren till förmån för Läkare utan gränser.
Vi roades väldigt lätt (framförallt av våra egna högfrekvent producerade nördskämt) och vi gillade starkt initiativet till denna fantastiska tävlingsform, jaa dagen har varit allmänt grym.

Det var två år sedan jag tävlade klassiskt. Det var många veckor sedan jag tränade klassiskt pga den tillfälliga skadan jag haft men som nu har gett med sig tillräckligt mycket! =D
Så idag, denna fantastiska dag, tävlade jag 10 km klassisk längdåkning! Med en unik tävlingsdräkt ;)
Jag är supernöjd då jag klarade av målet att krossa Pyruvat. Det är ju liksom det man lever för som laktatjon. Klart man stumnade lite på slutet, men jag kände hur jag växte och rivalen Pyruvat samtidigt blev svagare då intensiteten ökade.

Succé-dag, fantastiskt, jajemen.

Gårdagens låt = Vasaloppsmelodin + Födelsedagsmelodin + Danny boy-melodin.
Denna hybrid kom till eftersom jag ju tycker om att hylla saker med musik. Till bror Daniel för att önska honom en fin dag i Vasaloppsspåret och för att han skulle komma ihåg att jag fyllde år!
Jazz-utsvävningen på slutet – bara för att… Den har en given plats.

Jag provade att redigera klippen i Adobe Premiere. Tyckte om programmet efter en del pysslande och blev helt nöjd med att ha lyckats fixa bilderna med de olika stämmorna att samverka snyggt, trots en del oeffektfulla effeker som smög sig in.
Men det tekniska sket sig när jag skulle spara, så jag återvände till gamla ohederliga Movie maker... Lite tråkigare, nu får ni inte se händerna samtidigt, men men!

Beethovens symfoni nr. 5 finns på min mp3-spelare och det händer att jag lyssnar på den när jag tränar. MEN någonting oroande för min inställning till det kända inledande temat har skett.
Under mina senaste gymbesök har jag hela tre gånger hört en blandning av denna "Ödessymfoni" och något dance- eller technoaktigt. Har bristande koll på begreppen och genrerna men det var i alla fall en frenetiskt dunkande bastrumma.
Eftersom de nu envisas med att spela låten så antar jag att den är populär, men usch och fy, jag tyckte den var förskräcklig. Jag kanske inte ska säga så mycket som själv brukar roa mig med diverse vandaliseringar av musikverk. Jag har en på G nu, som jag faktiskt tror att jag ska dela med mig av!

Annars ska jag idag montera skido-trugor inför morgondagens VSF-cup. Har egentligen typ slutat men kunde inte tacka nej till en invit från Vitbergsterrängen! Skinkan/ryggen/höften är inte 100 men det går att skejta i alla fall. Lite tråkigt att inte allt fungerar, ja - men det är INGENTING jämfört med allt jag kan glädjas åt.
Att kunna träna på ett eller annat sätt det är en välsignelse. Varje pass är en gåva =)

Insåg att jag är i ett ganska kritiskt skede. Även om man har ”typ” skadefria knän så är det ju inte på långa vägar bara att köra på som förut efter ett uppehåll på över ett år, om nu någon trodde det.
Jag blir extra medveten nu när jag upplever en irriterande konsekvens av att vara för hetsig. Jag vet och har alltid vetat att jag inte ska stressa fram träningsresultat och att jag inte ska pusha kroppen när den säger ifrån, men jag kan fan inte och har aldrig kunnat låta bli. Det låter så enkelt, men icket!!
Ungefär som blues, inte lätt att utöva bara för att den är enkel.

Den här lilla skadan jag fick nu gör i ett större sammanhang väldigt liten skillnad, som en piss i Piteälven. Jag tror att det är bra om någon vecka. Men det är nog så att jag skulle kunna fortsätta att förflytta problemet runt hela kroppen i all evighet bara för att jag inte har tålamod att chilla. Och för att man – så länge man inte märker av långvariga konsekvenser – på några sätt i vissa fall gillar att plågas och att lida.

Insikten slog mig bokstavligen ännu hårdare idag då jag cyklade till skolan. Var lite sent ute och genade över en bilväg på ett ställe med några svåra kurvor och iskanter, för att tjäna tid och för att det är roligare. Bailade, tumlade runt på vägen och kröp förnedrad av den. Stod ett tag och kröjmade och kollade så att allt var helt.
Alltså: Nådde målet senare och fick ont på vägen. (Inte meningen att det skulle bli en ordvits).
En hyfsad liknelse eftersom det har med beslut och personlighet att göra. Fast jag skiljer också på situationerna och kommer inte att medvetet dra ned på civil-tokerier medan jag skulle vilja minska antalet träningsrelaterade dåliga beslut.

Jag tänkte att jag kanske blir lite påverkad om jag ofta blir påmind om att ta det lugnt och att tänka långsiktigt. Skulle vara grymt om ni kunde hjälpa mig med det, typ varje gång ni har med mig att göra. Exempel på scenario:
Vän till Kristina: Kom ihåg nu att inte hetsa med träningen, för du om någon borde väl veta att det inte är värt det…
Kristina: Joo, det har du fan rätt i, tack för påminnelsen!

Åh, det gick så bra för mig! Det har gått klanderfritt att motionera och gamla Kristina Nordebo kändes mindre avlägsen för varje vecka!
MEN! Då börjar ryggen/rumpan/höften krångla.
Tragikomiskt eftersom smärtan kommer från en knä-rehabövning. Körde med för tunga vikter för vad min miserabla kropp klarar av :(
Ingen katastrof, det går väl över... Men är lite ledsen och destruktiv.
Tur att Opeth med flers musik finns och lyser med sitt mörker.
Jag påminns även om hur glad jag är över min trogna vän pianot.
Han känner mig bäst för med händerna på tangenterna kan ingen sinnesstämning döljas och jag har märkt att jag har en tendens att terapi-spela.

Jo nu är det bara att skotta! Kom hit och bidra med några spadtag om ni har lite att göra någon dag :)

Jag blev lite less (egentligen inte alls less på riktigt men jag kommer inte på något ord med samma betydelse fast i mindre skala) i fjol då jag racklade bort/blev bestulen på alla skidhållare jag ägde. Så förutom att tillverka egna av elejp så gick jag och köpte ett lyxpar och vidtog förebyggande åtgärder:

Jag körde skate-intervaller idag första gången på 20 månader. Jag kan inte sprinta men jag kan åka skidor så jag blir trött. Jag har lite gneta-ont hela tiden men det skiter jag i för sjukgymnasten min säger att det är lugnt och han tror det går att stretcha bort. Så jag stretchar och stretchar och stretchar. Litar på honom även om han inte verkar lita på mig alla gånger. Jag är gode säker på att han tror att jag är mesigare och kröjmar mer än vad jag gör.
Hur som helst. Det var lagom många grader under -15, underbara spår, vacker blandning av konstsnöformationer och natursnö på träden.
Jag blir så himla glad hela tiden, irriterande överhurtigt onormalt glad för att vara jag. Fast trots gladheten har jag fortfarande kvar lite av känslan att vara långvarigt nedtryckt under vattenytan då man tror att man kommer att sprängas om man inte får luft snart. Gladheten underlättar andningen, ungefär som en dykartub. Men problemet att ta sig upp kvarstår.
En annan liknelse är med självkänsla/självförtroende. Man kan ha ruskigt bra självförtroende för någonting specifikt trots dålig självkänsla, eller tvärtom. På liknande sätt kan man vara väldigt glad men inte fullt lycklig.
Bra självförtroende kan dölja en dålig, på ett djupare plan liggande, självkänsla. Gladhet kan dölja olycka, och i det här fallet menar jag inget värre än idrottslig otrygghet och frustration.
Tur att jag har grym allmän självkänsla och inre uppfattning av mig själv för det kompenserar rätt bra för dåligt specifikt självförtroende. Skidåkarn kan gråta men Kristina Nordebo vacklar inte!

Slut på denna kvälls visdomsord.
I morgon ska jag fira genom att gå ut och dansa med mina vänner!

/Filosofen

Någon dåre kom på idén.
Tänk, masstart fast utan att få lucka/bli avhängd.
Att snitta HR189 i 16 minuter det sitter fint för en simpel motionär.
Jag mådde väldigt bra där i återhämtningsfasen. Jag mår väldigt bra nu på kvällskvisten.

Seriöst, kolla på det här klippet från -63 med den idrottsfysiologiska legenden P-O Åstrand. Kung han är!

LÄNK

Jag firar det med lite musik. Jag funderade ett tag på vad för sorts musik som skulle passa. Det var besvärligt och resulterade i en blandning.
Jag känner mig varken nöjd eller missnöjd och tycker att det blev både genialiskt och bedrövligt på samma gång. Avgör själva vad ni tycker.

I år har jag kickat Ozzy och bröderna Schleck och i stället tagit in Daniel, RZA och Tchaikovksy. Ryssen för att han beklädde sin karaktär så bra.
LÄNK

En av mina största svagheter i svenska språket har varit att jag skrev ”eftersom att” i stället för ”eftersom”. Nu tror jag att jag äntligen har lärt mig göra rätt efter att på klassiskt Bart Simpson-manér präntat in det.

Så just nu i detta ögonblick lovar jag personligen att ni enskilda individer fortsättningsvis i framtiden inte ska behöva upptäcka några sammanblandningar av uttryck som betyder samma sak, eftersom att därför så skapas mindre irritation i läsningen.

Riktat till min mor: LÄNK

Jag tror att sista doppet för i år gjordes igår.
Nu vill vi ha snö i mängder.

I helgen ska jag och åka skidor i Arvidsjaur, en av mina favoritbyar!
Jag tror att jag har tagit ett ganska stort steg från förra veckan. Hoppas kunna belasta ytterligare lite mer än stak-apparaten. Synd att inte deltaga i den sjukt roliga tävlingen Gielascampen som går på lördag, men jag våndas inte över det!

På tal om vånda. Jag var på lunchkonsert på campus med Stockholm jazz orchestra igår.
Det var brutalt bra. Jag måste medge att jag nog tyckte det var bättre än de spelningar jag varit på med Norrbotten big band. Det var väldigt intim och trivsam stämning. Det bidrog nog ganska mycket till upplevelsen att jag på nära håll kunde fånga upp de musikaliska personligheterna som fanns i bandet.
Jag satt nära pianisten och kunde studera honom ganska bra. På samma gång som musiken ger mig en euforisk känsla får jag nästan lite ångest på grund av att jag så gärna skulle vilja kunna göra det de gör. Om jag åtminstone kunde förstå.
Men jag förstår inte hur de gör. Det finns inte på min karta. Polletten har inte ramlat ned.
För att illustrera vidare: Jag vet vad som krävs för att bli en jäkligt duktig idrottare. Lätt att förstå. Det finns! Jag skulle lätt kunna bli det! Men att spela musik som de allra bästa musikerna gör - det finns inte!

Igår hade jag ett samtal om squash (inte grönsaken) under cirka en minut. Det är ju inte världens mest knävänliga sport och på grund av det väcktes tanken om rullstolssquash. Jag tänkte på det i högst 10 sekunder.
I morse när jag vaknade hade jag klara minnen av någonting jag drömt under natten. Det handlade om skotersquash. Vi körde en skotersquash-turnering på älven. Hela älven (nja inte riktigt hela vägen upp till Pieskehaure eller ner till havsbadet, men så långt man såg från Norrabybron) var omgjord till en stor arena där väggar av is var uppsatta. Runt planerna stod gigantiska läktare i Harry Potter-stil.
Det var ljuvlig pudersnö att köra skoter i men bollen studsade ändå. Problematiken med att köra skoter och att hantera ett racket samtidigt ledde inte heller till några svårigheter.
Emil Öhman var med fast han vann inte!

Har varit i Ramundberget på läger, kom hem idag.
Stakade mest men testade även att saxa, diagonala och skejta lite lätt, utan att ta i.
Som vanligt trodde jag att det skulle bli enklare än vad det visade sig bli.
Inte för att jag trodde det skulle bli enkelt. Men oj, vad jag har slitit.
Aldrig förr har jag tränat så lite på ett läger men aldrig har jag kämpat så mycket, och aldrig har jag varit så nöjd efteråt.
Hela veckan har jag haft en allmän lyckokänsla. Ren lycka! Bryr mig inte om att förklara, bryr mig bara om att jag förstår mig - och jag förstår mig så jävla väl :)
Ska låta triceps få vila ett par dagar nu.

Har så smått börjat röra på fläsket igen, i lite olika former. Jag söker mig till den flytande varianten av den kemiska förening som är min absoluta favorit; H2O. Jag trivs så otroligt bra i vatten, om jag inte blir sjöleopard eller liknande i mitt nästa liv vet jag inte vad.
Den flytande formen av H2O är skonsam och hjälpande, det känns som att den står på min sida. Till skillnad från den fasta formen som jag visserligen också har haft en väldigt god relation med under nästan hela mitt liv. Men nu singlar den retfullt till marken och signalerar konfliktfullt från varenda molekyl att jag står i underläge.

Jag arbetar för att få en bra ledrörlighet. Annars i träningsväg låter jag överkroppen lyfta diverse föremål av grundämnet Fe.

Kan meddela att min senaste genuina fascination är bluesmunspel!

Är i Älvsbyn nu, mycket trevligt. Fast just exakt nu tränar jag rörelse i knät medan övriga familjemedlemmar är ute i finvädret och rör på hela sig och jag längtar till mitt brevinkast där bl a. hejn boken ligger och väntar på mig:

Hyfsat bra knä-dag idag. Dessutom fyndade jag utgallrade böcker på biblioteket, och inte nog med det; bra böcker. Ser fram emot att ryss-plöja igenom Fjodor Dostojevskij.
Nu när jag går utan kryckor har jag så smått börjat träna på gymmet igen, lär bli biceps-qwinna snart.

Jazzfestivalen överträffade mina förväntningar och innehöll flera helt sanslöst bra inslag.
Bassisten Avishai Cohen vill jag nämna vid namn men tänker inte försöka mig på en beskrivning av min upplevelse av hans konsert för det skulle inte göra honom rättvisa. Jag håller fortfarande på att bearbeta intrycken, hehe. För att inte tala om Blood sweat and tears, pianisten drog av ett extremt solo som jag kommer att minnas länge. Men samma här, jag säger inte mer än så för jag skulle nog bara slänga ut massa laddade ord som ändå inte på något sätt kan ge en rättfärdig beskrivning.
Tur att jag fick med mig boken ”Konsten att tala och skriva” från biblioteket idag, där kanske man kan lära sig att handskas med och förmedla laddade känslouttryck utan att känna otillräcklighetens vibrationer.
Tills vidare sammanfattar jag helgen med: STOKED!!!!
Lyckat utfall alltså, en stor del tack vare Jossan och Johanna ( + mamma på besök också.. =) ) Grymma tjejer, så jäkla kul att det finns åtminstone två till människor i den här stan som jag inte bara känner gemenskap med på flera sätt, utan som framförallt är på ungefär samma lejdhets-nivå som mig. Men nu är båda utflyttade från den här lägenheten, vilket känns sorgligt.
Inte minst vår husorkester – med två gitarrer, ett piano, en elbas, en blockflöjt och en triangel – lider. Eventuella tillskott mottages tacksamt! Hör av er så fixar vi audition.

/Kapellmästarn

Läkningen går inte jättebra utan jag har det stundtals rätt jobbigt då jag "måste" ta mig till skolan osv. Efter en lång dags ansträngt ignorerande av påfrestningar tar jag mig hem och blir lätt grinig, grubblande och nedstämd. Har stora förhoppningar på att helgens jazzfestival kommer höja mitt humör. Få sätta sig ned och inte fokusera på någonting annat än musiken.
Men jag är så sugen på att dansa...
Och att åka telemark och att hoppa borzovhopp och att köra 50 st A3 SG-intervaller uppför Bräntberget och att hoppa hopprep och att fjällvandra flera veckor i sträck och att pumpa puder och droppa 10-metersklippor med skidorna!

Operationen gick bra. Narkosruset var som vanligt inte dumt.
Jag hade fått tillbaka samma plicasyndrom så kirurgen tog bort det igen.
Jag har nu samma hoppingivande känsla som jag hade förra gången i juni, dvs. pyramidaliskt mycket bättre jämfört med första gången i februari. Inser vilken otur jag hade då i februari med blödningar osv. Jag trodde att det skulle göra så ont och härdade, nu när jag varit med om två lyckade ingrepp vet jag bättre. Eller jag borde väl inte säga två lyckade ännu, man vet ju aldrig.
Förhoppningsvis blir det bra snart och blir det inte det så blir det kanske hyfsat bra om ett tag, och annars så löser det sig nog ändå!
I helgen är jag inställd på ett aktivt slöande. Hoppas kunna övergå till alltmer vertikal ställning om någon dag.

Åter till soffan.

Tog vår staktestbacke på 3:07 idag, vilket är ~5,1 % bättre än för tre veckor sedan!
Så jävla skönt att känna sig starkare. Det gör inte så mycket att deffningen går långsamt.
Jag vet vad jag snackar om för jag har under en relativt kort tidsperiod varit i alla dessa kategorier:
Fet och otränad :-(
Deffad och otränad :-/
Fet och vältränad :-|
Deffad och vältränad :-D

Blir svårt att ta backen på under 3 minuter som jag hade satt som mål att göra innan vintern. Det måste bli senast torsdag i så fall, för på fredag kommer jag att göra min tredje titthålsundersökning/-operation.
Känns bra. Det är skönt att slippa ångest, panik och stress över skyndsam rehabilitering. Andra perspektiv än tidigare leder till andra metoder att tackla sig själv med. För min del handlar det mycket om att acceptera.

Badkampen fortsätter!

Hittade ett filmklipp från förra jullovet som jag använde för att kunna beskåda och analysera min stakteknik men också i kombination med att skicka till Daniel och göra honom avundsjuk på en fin dag i Dalen =).

Stakade ju lite grann i vintras, ibland några gånger i veckan fast ibland gick det flera veckor utan någonting alls, beroende på diverse saker. Just under den här tiden kände jag mig fruktansvärt värdelös. Kände mig riktigt riktigt dålig, kanske svagast i hela byn. Bara för att jag var grym på hösten och hade tappat så mycket så fort.
Tänk vad man upplever olika beroende på utgångsläge! Just nu känner jag mig bättre än vad jag gjorde då i december, fastän jag med säkerhet vet att det inte är sant och att jag är sämre tränad nu.



Nog blir man sugen!

Har stakat uppför den branta (västra) sidan av Rötjärnsbacken. Kan säga att det var jobbigt.
Hade varit jobbigt även om jag hade varit stark/uthållig/van att träna.
Jag är inte stark/uthållig/van att träna.
Jag är sämst --> Det var ultrajobbigt.
Kom upp på krönet med whinande tricepsfästen och ville begrava mig.
Efter ca fem sekunders pustande och armbågsmasserande blev jag nöjd och belåten.
Var redo att rulla ned för att köra en gång till, kände glädje/panik inför det.
Elbert tyckte annorlunda.
- Det räcker nog med en för dig.
- Men
- Ska du int köra på platten i stället.
- Men...
- Jo men gör det, är no bäst så.
- Men..... okej då.

För 370 dagar sedan började mitt knä bete sig illa.
1 år och 5 dagar, helt otroligt. Sjukt många timmar, blir helt snurrig av tanken.

År 370 f.Kr. dog Hippokrates, läkekonstens fader.

25 september -08 kl 17:47 (japp exakt). För mig känns det lite som t.ex. 11 september gör för allmänheten.

Kolla in mitt nya projekt Badtävling -09!

Klippte ihop hejn från gårdagens utflykt, mest för att det kan vara kul att kolla på när man inte är i byn.

Tävlingsarrangemanget med ÄIF OK gick bra.

Dryg tågresa tillbaka, jag och Jonte hade inte bokat i förväg så vi fick dela på en sittplats. Jag förstod inte hans resonemang om att jag pga en större rumpa skulle få mindre andel av stolen. Hm?

Bäst förra veckan var att träffa min jibbande piano-kompis Peo som jag lärt känna genom orienteringen. Väldigt väldigt roligt att få spela på en finflygel med honom.

Tycker fortfarande det är kul att träna.
Ska hem i morgon, nice! Är banläggare till klubbens orienteringstävlingar på lördag.
Hoppas hinna med massa annat. Trivs jättebra här men lär ändå bli hur roligt som helst i byn. Längtar!

Idag kördes staktest i en liten backe här i närheten. Blev sugen på att börja föra statistik eftersom det inte är någon tvekan om att jag känner mig starkare för varje vecka. Ni vet hur man kan känna sig starkare fastän man samtidigt är nedbryten och trött. Blir spännande att utläsa en utvecklingskurva om några veckor.
Backen tog 3:17, satte som mål att ta den på under 3 min innan snön lägger sig. Började genast fundera över vad den bästa tjejen kan tänkas åka på. 2:30? 2:20? Under 2?! Nej, så dålig kan jag väl inte vara?
Försökte slå bort tankarna, orkar inte tänka skidor och tävling. Jag vill bara känna hjärtpumpen arbeta.. och deffa.

Jag och Juntti tränade på kvällen ett roligt/smärtsamt styrkepass enligt en för oss ny metod, spännande även det. Simningen efteråt var nog mest spännande, jag menar hoppar man ner i bassängen med en överkropp vars muskelfibrer har gjort sitt för ca 48 h framöver så är det inte säkert att man tar sig upp.

+ Jag fryser lite mer. Den isolerande övervikten kanske börjar ge med sig! Okey det är höst också, men va fan..
- Naglarna filas igen.

Har tagit två vilodagar nu. Efter förrgårdagens simning med Jonte kände jag att det var nödvändigt.
Vi tränade på att ligga på rulle, han är en riktig wheelsucker/toekittler.
Igår var jag fallfärdig men idag är jag ofallfärdigare. Hoppas på en fullfjädrad superkompensation i överkroppen till i morgon så jag kan kötta på i gymmet.
Det är knepigt att träna mer än 5-6 pass/vecka då jag ständigt sliter på samma muskelgrupper och dessutom inte kan köra återhämtande A1-pass utan bara korta och intensiva.
Reflektion: Ironiskt att kalla det alternativ-träning då jag knappt har några alternativ, till skillnad från ”vanlig” skadefri träning då man varierar sig och har hur många alternativ som helst.

Kom och åk!

Idag har jag tränat:
30 min morgon-cykling typ knapp styrfart,
ca 1 h civil-cykling,
1,5 h stakning!!! Stannade endast två gånger för vätskeintag,
30 min bålstyrka,
Och ett 30 min långt simpass (varav 10 sim, 10 bubbelpool och 10 bastu)

Nu är det kväll och jag är trött. SJUKT SKÖNT!

Fascineras av hur olika man kan uppleva träning beroende på form. Jag har förr ibland trott att jag inte kunnat känna mig sämre, tex första träningspasset efter många veckors sjukdom eller liknande. Men det jag upplever nu är en helt ny värld.
Minns den goda tiden då man kunde dra av ett hårt och långt A3-pass och återhämta sig mellan intervallerna och efteråt längta till nästa pass.
När jag nu tränar ohårt och kort så vill kroppen bara falla ihop, jag lovar, hela jag darrar och jag mår så sjukt dåligt. Men ni vet: "The more difficult something become, the more rewarding it will be in the end."
Det hela förstärks givetvis då kroppen och hjärnan inte är på samma nivå eftersom jag mentalt fortfarande känner mig som en bergsget.
Jag tror att jag klarar så mycket men icket.
Det ska jag säga er; man klarar så jävla mycket mindre än vad man tror att man klarar av. Har lärt mig det många gånger men det har aldrig fastnat, och kommer förhoppningsvis aldrig göra det heller.. :)


Uppstigning imorgon 06.15 för att bada lite i Nydalasjön, blev så sugen på öppet vatten idag i bassängen.

Tränar på det som går dvs styrka, simning och stakning. Känns lite förnedrande att kalla det jag gör på rullskidorna för stakning, med tanke på den teknik jag använder, men men.. Jag blir trött i alla fall och det känns viktigast just nu. Åker medvetet tekniskt dåligt pga knäna som inte pallar, gör så ont.
Tog mig en vilodag för någon dag sedan, kommer inte ihåg vilken, skriver inte träningsdagbok. Jag har regelbundet och pedantiskt skrivit träningsdagbok sedan jag var 14 år och fick ångest i våras när jag slutade bry mig om den. Men den gav mig absolut ingenting, tvärtemot bara ytterligare stress.
Skönt att slippa.. Enda nackdelen just nu är väl att jag aldrig vet vilken vecka det är, eftersom jag påmindes av det ett antal ggr/v då jag skrev träningsdagbok.
Ingen bokföring och ingen som helst planering, jag gör bara det som faller mig in och som är hyfsat kul.

Det är så skönt att vara trött/ha träningsvärk konstant pga (den fortfarande förhållandevis lilla) träningen.
Tänker på min vän Malin som hade kronisk träningsvärk första månaderna på skidgymnasiet :)

I år har det startats upp ett ElitSkidCenter vid Umeå universitet med stöd från förbundet och mina första intryck är väldigt positiva, tror det kan bli bra!
Elbert som har anställts som tränare ger mig ny energi och gruppen verkar skön!
Saknade verkligen en tränares stöttning förra året, då hade jag behövt det som mest. Visst, man har alltid familjen men det är inte riktigt samma sak.
Till exempel när jag kröjmar för min mamma om att jag är livrädd att jag ska få för mig att sluta med skidorna, så säger hon att hon tycker att jag ska satsa på musik i stället.. Hm. Kanske tycker hon det, men på mig så fungerar det likt omvänd psykologi. För varje gång har jag blivit arg och utbrustit: "Fan heller, jag ska fan inte sluta, hur fan kan du ens tänka tanken.."

Tränat 6 dagar nu.
Muskelcellerna klagar, det gör de. De fattar inte varför jag plötsligt utsätter dem för arbete.
Jag försöker nyttja mina diktatoriska sidor så gott jag kan.
Det känns som att cellerna kommer rusta upp till revolution.

Träningsmotivationen är ännu vid liv.
Bevis: Mina långa fingernaglar!
Förklaring: Mentalt fokus på träning = mentalt ofokus på piano = åsidosatta fingernaglar.

Tränat 5 dagar i rad nu. Känner mig som Jabba the Hutt då jag kommer hem från träning och slänger mig i en hög på golvet. Brukar sedan övergå till fosterställning.
Hatar att vara otränad men älskar att bli trött.

Båda knäna är dåliga för tillfället, även det som skötte sig så exemplariskt efter operation.

Annars händer det mycket kul här, roligt att vara tillbaka och massa roliga människor har flyttat hit.

Under sommaren blev det endel kajak och simning i sjöarna för nöjets skull.
Jag tränade några få gånger för träningens skull.
Nu har jag tränat för att träna i tre dagar i rad! Och jag tycker det är kul och är som gode taggad på styrka+sim!
Mål: Vara mer deffad än Jonte innan jul.
Får se om hejn håller i sig.

I år fyller Älvsby idrottsförening 100 år och det uppmärksammades den här helgen.
Jag har visserligen bytt längdskidklubb till IFK Umeå, även om jag ju ännu inte har visat upp mig i de blåfärgade trikåerna, men ÄIF orientering är jag med i. Och min grön-vita moderklubb lär jag känna tillhörighet med så länge jag finns!
Min mamma har varit boss över hejna firandet, kul att det finns sådana som tar initiativ och fixar.
Jag slank med på en del hörn. Jag har bland annat spenderat en dag med Magdalena Forsberg som kom till byn för att föreläsa, varit fanbärare då vi gick parad runt byn, funktionärat på en sprint-ol-tävling, kompat på piano till en sångtävling och spelat ett stycke av Debussy: Clair de lune.
Hade förberett mig bra och ville prestera. Ville göra Debussy rättvisa, ville inte förnedra kingarnas kingking.
Claude Debussy.. Bröt mot regler och grundstommar som alltid funnits inom musiken, kunde tonsätta skönhet och fenomen i naturen, gjorde sina egna tolkningar, gick sin egen väg, skapade en egen stil. Ett hedervärt sätt att bli mästare på, inom musik eller inom idrott eller inom vad som helst. Jag beundrar honom mycket.

Det är bara min familj som känner min bakgrund som kanske kan inse vilken tomhet det finns inom mig efter att inte ha tävlat på länge, men ni andra kan gissa. Jag har ibland försökt att kompensera för denna saknad, typ förra terminen: ”Jag ska fan vinna den här tentan” eller som nu då jag ser det som en tävling att sätta ett pianostycke klockrent.
Jag är inte van vid att uppträda men gillar utmaningen, framförallt i förberedelserna, men också då jag sitter där på pianopallen och fingrarna darrar som asplöv! Vilket ställer till problem för en pianist, i synnerhet om pianisten i frågas fingrar redan är korta och knubbiga och egentligen inte skapta för att spela krångliga stycken av de stora mästarna.
Det leder mig osökt till den tunga frågeställningen: Varför blev jag inte skapt till att göra det jag vill göra? Eller om man vänder på det: Varför ska jag nödvändigtvis och över allt annat vilja bli bäst i världen på längdskidor när jag inte är skapt för det? Om kroppen min varit hållbar för träning hade jag nog kunnat acceptera att jag inte förunnades långa fingrar.
Idag kan jag inte acceptera det.

Eh fortsättningsvis: Finmiddag på lördag kväll då jag fick hålla ett litet tal och hedersomnämna vår äldsta skidlegend i klubben. Kul att prata inför typ 200 folks, upplever en liknande nervositet i det läget som på pianopallen, men av någon anledning förflyttas asplövsdarret från fingrarna till stämbanden.
Nervigheten blåste dock bort så fort jag började prata, för det var så himla kul att få stå bredvid den här coola legenden och ösa lovord över honom, dra lite historia osv. Blir så lycklig av idrottshistoria och att han och liknande gubbar/tanter finns.
Idag söndag bar det av ner till Ume och nu sitter jag här i nylägenheten och tar en paus från stöket och böket och programmerandet för en ny termin, medan Elin är ute och springer och vår inneboende Johanna är ute på nolle-uppdrag.

Föresten så gick pianostycket dåligt, fattar inte att jag kunde frångå planen och göra så mycket misstag när jag kunde spela det så grymt bra hemma på kammarn.
Lyckades hyfsat med att impuls-dölja misstagen för folket, men jag kände mig ungefär som när man får en bra placering på tävling fast man egentligen är sjukt besviken över sin egen insats.

Ostrukturerat inlägg.. Nåja, ingenting att ursäkta sig för.

Jag var hos kirurgen igår. Det verkar som att han måste gå in i det vänstra knät - som opererades för ett halvår sedan - igen och kolla varför det fortfarande är dåligt. Jag har en annan sorts smärta som jag tycker är konstig. Han hade några idéer.

Återigen leds jag att tro att det inte ger någonting att känna hopp, tvärtemot så slår det bara hårdare tillbaka. Citat från 2009-06-19: ”Ur min synvinkel ser det allt ljusare ut framöver!”
Det börjar ha hänt för många gånger snart. Man funderar mycket.

Jag orkar inte bli guförbannad, men jag gråter.


Lite annat som hänt sedan sist:
– Jag har brutit röven och sträckte ryggen när jag hoppade från tolvan i Döda fallet i Storforsen, det var kul. Det kanske inte fullt så allvarliga brottet läkte efter några dagar och ryggen tog inte heller länge.
– Skidläger i byn för Norrbottens framtid.. Sköna ungdomar, och duktiga!
- Jag har varit förkyld. Så går det när man inte bryr sig om sig själv.
– Jag har fått min mormors systers gamla pälsmössa = lycka. Jag är en möss-människa (för att jag aldrig ids göra något åt håret?). Särskilt ryssvarianter tycker jag om. Längtar efter möss-väder.

Bjuder på lite sköna klipp från älven (the one) och även Luleälven.

Min brorsa är en kruka ibland!

Det "händer" att jag är in och läser på olika skid åkares hem sidor.
De kan vara givande att ”upp datera” sig lite om hur de går för ”idolerna”.
Mathias Fredriksson är ju ”rätt så” jätte duktig, men vad gjorde han under ”svenska lektionerna”?


Länk

Jag saknar O-ringen lite.. Den veckan har med åren kommit att bli en av sommarens höjdpunkter.
Hade varit kul att vara där. Saknar piano-battle med Peo, 6:e etappen m.m.
Löpningen har jag dock inte känt någon dragning till.

Annars badar jag mycket, det är kul. Älskar att vara under vattenytan och släppa fram sjö-odjuret i mig.

Idag var en sådan dag, liksom de senast gångna dagarna, då jag önskade att jag var lite mindre Kristina Nordebo och lite mer Vita häxan i Narnia och tog över världen och gjorde så att det blev evig vinter.

Ur astronomisk synvinkel är det årets längsta dag idag och dygnen kommer nu att bli mörkare och mörkare.
Ur min synvinkel ser det allt ljusare ut framöver! Efter min andra knäoperation känns det MYCKET bättre, känslan är infernaliskt annorlunda.
Efter förra operationen var det hemskt, jag hade verkligen ont och ingen som helst rörelse eller styrka. Knät var länge äckligt svullet, stor som en fotboll och det gick inte att koppla in musklerna. Jag visste inte om jag hade tillfällig otur eller om det var mitt öde att vara världens mest klena, mest sköra, mest ohållbara, mest mesiga och mest kröjmiga människa.
Den här gången är svullnaden i en tennisbolls storlek och jag kan faktiskt spänna vastus medialis lite och se att det händer något! Smärtan, stelheten, rörelsesinskränkningen osv är ungefär en tiondel av förra gången. Då fick jag också efter några dagar en fet blödning som gjorde hela vaden blågrå, tjock och stenhård. Underlättade inte, så att säga.

Jag for till sjukhuset med inställningen att jag hade otur förra gången och att allt skulle bli mycket bättre den här gången. Skadan på förra knät var mycket värre och jag hade dragits med det en längre tid så jag kommer att fortsätta tro att den fortsatta läkningen och rehabiliteringen kommer att gå mycket fortare.
Jag har nu fyra månader sedan den första operationen fortfarande ont i det knät men läkarn lugnade mig och sa att det är ingenting att oroa sig över, det kommer bli bra nån gång, man får räkna med att det kan ta så länge om man håller på med nötar-idrotter som han uttryckte det.

Kul på sjukhuset tycker jag. Morfin är skönt =)
Det är kul att vara så uppassad och omhändertagen och det är kul att ligga och kolla på monitorn med alla värden för EKG, puls, blodtryck, syremättnad osv. Dessutom är man grymt het i den vita sjukhusrocken!

Vistelsen i Ume var i övrigt trevlig! Fick bo hos Sandra och Simon, jätteuppskattat från min sida!

Nu är det bara att vänta och se vad som händer igen då! Från oktober till februari (första op.) levde jag i mörker. Från Mars tills i onsdags (andra op.) levde jag i en déjà-vu-upplevelse. Den är hyfsat slut, pga skillnaden i smärta och att jag nu kommer sköta rehaben på ett annat ställe, i mitt älskade Älvsbyn!
Överlag skulle jag säga att jag inte är så jävla förstörd längre. Någonstans känner jag något sorts hopp, tror jag. I alla fall är jag tillräckligt oförstörd för att kunna skratta, dra dåliga skämt, vara glad utan att fejka och se det fina i fina saker! Vilket är skönt.
Ett superdåligt exempel: Idag såg jag en älg, den var fin. Jag tänkte ”Fin älg” i stället för ”Satans älg han kan då fan röra sig obehindrat och springa och åka skidor och vinna VM-guld rabble rabble rabble”
Älgar är fina, och vargar! =)


/Skejtarn

Det genialiska Ryska spelet tetris är kul och tetris-låten, eller Korobeiniki, eller Коробейники, som den grundar sig på, är kul att spela.

En dagsfärsk inspelning:

Den här inspelningen av Rysslands nationalsång gjorde jag för något år sedan, kanske två.
Givetvis kryddad, eller förstörd skulle kanske vissa säga. Pampigheten, inspirerandet till hjältedåd och stoltheten i denna regent av nationalsånger blev lite bortprioriterat i min version! Men vad gör man, när man inte har tillgång till en symfoniorkester och en manskör med storhetsvansinne!

дайте мне шляпу и функции в организме, благодаря

Uti Storberget uti Vidsel finns en sjö som heter Storbergträsket. Baki Storbergträsket finns en myr som heter Storbergträskmyran och ett annat berg som heter Storbergträskberget.
I närheten av Storberget finns också ett berg som heter Lilberget. Uti Lillberget finns Lillbergträsket och uti den sjön finns ett berg som heter Lillbergträskberget! Från Lillbergträsket rinner även en bäck som heter Lillbergträskbäcken.
Det är så man häpnar!

”Uhru Keckonen 28-10-1975”, står skrivet i en gästbok i en stuga på Stormyrberget.
Jag tänkte: WHAT, coolt!
Tre saker visste jag om den mannen: Han har en nationalpark i Finska Lappland uppkallad efter sig, han har varit en duktig friidrottare och han har varit Finlands president.
Ville veta mer och jag var nyfiken på vad han hade gjort i Älvsbyn förutom att gå upp på Stormyrberget. Jag fann att den mannen jag tänkte på inte hette Uhru Keckonen utan Urho Kekkonen.
- DISAPPOINTED!

Bekymmer i all sin ära, min dag har även varit rätt produktiv på ett lättsamt sätt. Jag har bl. a. kommit på hur jag garanterat kan vinna TV-programmet talang 2010, börjat skriva en låt, inspirerats till att måla en massa nya tavlor och börjat spåna på en revolutionerande idé som skulle kunna ta mina kognitiva skido-processer till helt nya höjder och då menar jag med risk för tryckfallssjuka.
Jag undrar; kommer kreativiteten från det regn som har droppat välgörande för allt som växer och gror, eller kanske från det entusiasmerande publikagerarandet under dagens tävling i Älglöpning*.


*Sommarvarianten av Älgskidskytte. Man ska alltså inte löpa som en älg utan man ska skjuta på älgtavlor.
Löp-som-en-älg-älglöpning hade kanske varit den ultimata publiksporten?

Hemma i Älvsbyn nu. Har varit fullt upp på sista tiden: Sista rycket i skolan - vilket inte var nådigt, brännbollsyran, bada, steka, flytta osv.. Inte minst klättra i master. Stekandet övergick till att försöka skona sig från den tropiska hettan och en längtan efter arktiska isvindar.
Helgen då samma stad höll hela två världsmästerskap på samma gång, Brännbolls-VM och Supar-VM, var lite av en upplevelse även om man själv bara var åskådare.
Ang flytten! Jag och Elin delar nu en lägenhet på Mariehem. Lär bli roligt att fara tillbaka efter sommarlovet!

Men redan om knappa två veckor far jag ner igen, för att cutta bort det onda i knät.
Sedan blir det Knee-rehab canoeing fatcamp för mig hela sommarn.
Jag måst komma på nå coolt att göra, något i projektväg med målsättningar och grejer.
Jag tycker om mål, och projekt. Måst försöka att göra den på pappret sämsta sommaren någonsin acceptabel eller i alla fall överlevningsbar.
Jag ville paddla till Finland men farsan tyckte inte att idén var särskilt genomtänkt. Jag ska tänka igenom nåt coolt. Eller så skiter jag i det och tar till mig av det någon sa ”måste du alltid ha planer och mål, kan du inte bara vara?” Jag tycker det låter som en o-överlevningsbar eller i alla fall o-acceptabel sommar men man skulle ju kunna testa.

I byn har jag hittills bara drivit omkring, rehabat, studerat master, varit på biblioteket för att låna några bra skönlitterära verk men det blev en fet fysiologibok. Jag har även träffat PT pga ett stipendium jag ska få imorgon av Norrbottensakademin. Sjukt glad över det! Känns lite tråkigt att erkänna att pengar har så stor betydelse som det faktiskt har. Men så är det ju. Väldigt mycket enklare att satsa om man har några kronor till övers. Kul också med utdelning i Gammelstan, jag tycker om Gammelstan.

Det här är kul!

Ikväll försvann han.

Just nu cyklar Jonas Colting tillsammans med Pasi Salonen, Björn Andersson, Clas Björling m.fl. från Smygehuk till Treriksröset. På tisdag är de i Ume och Colting passar på att föreläsa. Nice! Ser fram emot det! Jag vill snacka med dem, hoppas jag vågar..!
Lite rädd för stora skälvan.
Jag har en gång tidigare pratat med Colting i telefon och det var typ det roligaste telefonsamtal jag haft i hela mitt liv. Den dagen var en mycket bra dag. Jag var i Lycksele… hade startat dagen som jag brukar med en underbar morgonjogg… det var perfekt vinterväder…jag lyckades bra med att pulvervalla… jag var nervös och pirrig men glad och gick omkring och log pillemariskt… Jo, och samma dag vann jag ett SM-guld på skido-långdistans. Kanske den roligaste långdistans jag någonsin åkt. En bra dag.

Jag fick nå ryck och började tänka på hur mycket bättre barnprogrammen var förr i tiden, och för att inte tala om barnprogramsmusiken! Skiten som visas på TV idag kan knappt jämföras med barnprogrammen som gick i början av 90-talet.
Gjorde ett litet medley med några av de bra signaturmelodierna som jag kommer ihåg. Hoppas att det uppstår nostalgi även hos er, ni som är som mig gamla.



Innehåll från: Kalles klätterträd, Ronja rövardotter, Bamse, Bumbibjörnarna, Björnes magasin, Alfons Åberg, Luftens hjältar, Mysteriet på Greveholm, Babar, 5 myror är fler än 4 elefanter och Lilla Sportspegeln.

Kalles Klätterträd är min favorit. Väldigt bra program, älskade det när jag var liten! Introt har en spännande takt; 3/4, 4/4 och 2/4 om vartannat. Knepigt tycker jag, därför börjar jag med den. För som det sjungs i Lilla Sportspegelns gamla intromelodi: ”Är början svår blir resten lätt” (ihopknyten påse).

Takten i Alfons Åberg är också gode intressant. (Fan där sprack påsen.)

Jag har varit och kollat på Gammliaterrängen, ett terränglopp på Gammlia (förmodligen).
Nice väder, fin bana, skön stämning. Jag satt på en sten och fotade löparna. Jag trodde att jag skulle klara av att utsätta mig för tävlingsmiljö utan att bryta ihop och det gick bra! Men någonting måste ändå ha gått att utläsa ur mitt ansiktsuttryck för jag fick efter målgång frågan ”Blir du avundsjuk?”.
Ja vad fan ska man svara på det?

Jag stötte på Tatiana för ett tag sedan. Jag fick en liten chock! Det såg ut som att någon hade tagit på sig en Lordi-mask. Utöver det deformerade ansiktet lade jag även märke till ett par välskapta löparben och ett spänstigt steg.

Jag läste artiklarna om henne och medlidande flödade. När Tatiana var 5 år ramlade hon ned i en kokande gryta och blev fördärvad.
Trots detta fruktansvärt fruktansvärda människoöde kan jag inte låta bli att tänka på de fantastiska afrikanska benen. Undrar vad hon tänker om sig själv.

Kul med rosa tröja på Gotland!

Själv kunde jag väl haft en sämre dag. Den innehöll bl.a. en bra föreläsning, inspektion av stans musikaffärer, ett spännande sökande efter en adapter och kröntes på kvällskvisten av en lyckad middag. Jag och Angelica tyckte det var på tiden att Malin skulle få smaka på äkta pite-slemklot, för tydligen blir de svältfödda på palt i Gävle!
Jag har även tränat, morgonstakning i finvädret med Elin.
Jag är nästan lite sugen på att staka i morgon också, om det är finväder. Jag tror nog att jag ska göra det, cos that´s what Brian Boitano do.

/Paltkokarn

Jag brukar ha två huvudsakliga drivkrafter till träning. Den ena är egenvärdet i sig; att man kan göra det till en grym naturupplevelse, roligt, avkopplande, spännande, skönt osv. Den andra är att jag vill bli bäst och vinna tävlingar.
De här drivkrafterna är en orsak till att jag nu för tiden hatar att träna. Det är inte roligt att när man har ont träna extremt tråkiga aktiviteter inomhus som skär sig totalt mot min personlighet. Och drivkraften att träna för att bli bäst den gör alltihopa ännu mer hatfyllt då glappet mellan vision och verklighet blir större och större.. Till exempel skulle jag kunna träna ganska mycket stakning på rullskidor - det gör inte så himla ont och jag kan åka ut mot skogen = ganska kul! Men det går inte en sekund utan att jag påminns så mycket om tävling och jag hatar hatar hatar det och allt går åt helvete och jag vill bara hem och dra täcket över mig, eller köra rakt ner i umeälven, sjunka och förmultna.

Igår ställdes jag mot en helt ny sida av mig själv. Jag bestämde mig för att träna enbart för motionens skull, för att jag vet att jag mår så mycket bättre av det även om jag hatar det.
Den drivkraften är något helt nytt för mig. Jag har aldrig någonsin haft hälsofrämjande som en orsak till att träna. Jag vill då jag är i tävlingsskick vara extremt hälsosam för jag vet att jag presterar bättre då, inte för att jag vill må bra för måbra:andets skull.
Även om jag hatar att träna så måste jag börja gilla, eller åtminstone acceptera, att motionera, jag har som inget annat val. Det är inte hållbart att äta mer energi än man förbrukar och att känna sig svag i varenda fysisk rörelse man gör. Jag måste motionera.

Ja, så jag bestämde mig för att börja träna bara för att det gynnar min kropp och mitt välmående utan någon som helst tävlingsinriktning och utan krav på att det ska vara roligt.
Jag och Juntti stegade in på IKSU, ställde oss på varsin crosstrainer (en sådan där konditionsgrej som man använder både ben och armar på, nästan som klassisk skidåkning fast kortare och rundare rörelser och ungefär 1700 gånger tråkigare) och där stod vi i 2 h 11 min och 34 sek. Och vi körde gode hårt kan jag säga! Mina armar dog då jag av förklarliga själ försökte skona benen en del.
Sedan hoppade vi ned i simbassängen för att simträna, det gick ungefär 4 minuter innan det började blinka drunkningsvarning i pannan på oss.

Det jag vill ha sagt är att det faktiskt går att träna med alternativa drivkrafter!
Eftersom att:
1. Det var typ det tråkigaste jag gjort.
2. Jag har inga planer på att bli bäst i världen på crosstrainer.

Fast det är inte riktigt hela sanningen.
Tilläggas bör väl att vi ryktesvägen hade hört att World champ to be-Tynne hade tränat 2 h på crosstrainern.. hehe. Sista halvtimmen var det inte så mycket annat i tankarna..


Annars verkar det som att jag inte får operationstid förrän 17 juni och det är alldeles för länge för vad jag känner att jag kommer att klara av, men jag har tjatat på dem och det verkar inte kunna gå fortare. Eller så är de bara less på mig, så jag skulle kunna utdela en riklig belöning till den som med framgång ringer idrottsmedicin i Ume och argumenterar till min fördel.

Om det är någon som känner för att avreagera sig eller liknande så är det bara komma hit och sparka på mig för jag ligger redan.

Ja det var ju då meningen att jag skulle fara till Ritsem och Akka den här helgen som var, men hä blev it! For hem i stället, VÄRT!
Kolla in mitt nyinlagda projekt Snöhögen -09..



Några bilder:

Det är någonting man måste träna på regelbundet för att inte tappa flytet.
Kontinuitet!

Jag kan bli irriterad på människor för att de kröjmar. Sedan blir jag irriterad på mig själv att jag låter mig påverkas. Men hur fan kan man kröjma över exempelvis några dagars förkylning? Eller att det är för kallt för att köra intervaller? EEH OKEY?
Jag skulle garanterat också ha förbannat mig över sådana saker ifall jag varit hel. Men hållit det inom mig själv och inte kröjmat inför någon som inte kan tänka på fysisk aktivitet utan att börja gråta.

Alla människor har rätt att klaga, i enlighet med §19 (åsikts- och yttrandefrihet) i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Men man kan ju försöka att vidga sina perspektiv innan man öppnar käften.
Jag kröjmar också som fan. Gör ju knappt annat än att tycka synd om mig själv. Till exempel här på bloggen. Fast det jag skriver här riktar jag inte till någon särskild.
Det finns alltså en viss skillnad:
Visst kan jag tycka att det är dålig lön att t.ex. skogsplantera men det är ingenting jag säger till en förslavad barnarbetare som får 23 kronor/dag för att slita häcken av sig 17 h/dygn, tillverkandes McDonalds-leksaker som feta amerikanska ungar slänger i samma ögonblick de fått upp burgarn ur happy meal-boxen.
Dessutom finns det åtminstone två olika sorters kröjmare. De dryga och de odryga. Så ta inte åt er, ni odryga.

Nog kröjmat. Lycksele blev lyckat!
Alltid lika kul att träffa Linnea, saknar henne i min vardag!

/Kröjmarn

I helgen händer mycket kul!
Skadeförloppet här i Ume på Nydala, hade ju kanske varit nå för mig..
Tour de Dundret som Gellivaretjejerna fixar verkar roligt.
Men jag ska till Lycksele, ser fram emot det!





(Man kan ju ha kul fast man inte är glad? kanske?)

Nu var det slut på min ungdoms- och juniorkarriär, lite reflektioner här då!

Summering av JSM, de största längdtävlingarna:
17 år Kalix. Sjuk (efter UEM i skido), dumt att ens ställa upp. Kommer inte ihåg vad jag kom men LÅNGT ner i resultatlistan.
18 år, Häverödal. Dåligt tränad, dålig form, omotiverad för jag hade satsat på skidO-JVM i Österrike. Dåliga placeringar. Tror jag kom 36:a som bäst.
19 år, Falun. Skadad i axeln, åkte inte.
20 år, Boden. Blev inget.

Summering av JVM, de största skido-tävlingarna:
16 år UEM Schweiz. Gick dåligt, men var egentligen rätt nöjd bara över att vara med.
17 år UEM Ryssland. Höll på att gå bra, men räckte inte till.
18 år. Blev ej uttagen.
19 år JVM Bulgarien. Hade väldig tur på ett lopp och det räckte till ett brons. Min hittills bästa merit som jag är brutalt missnöjd över.
20 år JVM Sverige. Blev inget.

Hur mycket jag än tänker kan jag bara komma på fyra tävlingar som jag är nöjd över.
Kronanloppet/UDM i längd 2004. Vann. Bästa tävlingen hittills i livet (i förhållande till vilken nivå jag var på). Hade sjukt bra klisterskidor som jag lånat och fått vallat av Sture. Det var grymt.
USM skido 2004. Fruktansvärt bra lopp. Vann med 9 minuter. Åkte omänskligt bra! (för att vara novis)
USM längdåkning 2005. Kom 6:a. Gick bra.
Skido i Östersund 2008, medeldistansen. Åkte riktigt bra och vann ganska stort.

Måste säga att det känns tråkigt att ha tävlat var och varannan helg i många år, och endast vara nöjd över fyra av dem.
Om vi säger att jag har tävlat 300 tävlingar sedan jag var 10 år.
4 / 300 = 1,3 %
Förmodligen kommer minnena på min ungdoms- och juniorkarriär till största delen (kanske 80 %) präglas av den sista säsongen där jag har samlat på mig 100 % missnöjdhet.
100 % - 80 % = 20 %
20 % av 1,3 = 0,26
100 – 0,26 = 99,74

Kommer jag att minnas tävlingsåren som 10-20:åring med 99,74 procents missnöjdhet?


Det visar sig.

Idag har jag fascinerats av
hur högtidligt det kan vara att äta upp sina sista Nattbergs-hjortron från förra sommarns skörd,
hur man kan välja att vara i Skåne (och springa 10-mila) när man skulle kunna åka Kungsledenrännet alt. Fjälltopploppet i Bruks
och att endast fyra procent av Sveriges befolkning väljer Finland om de skulle bo i något annat nordiskt land.

Jag fattar it.

Nu har det snart gått två månader sedan knäoperationen och äntligen börjar det normaliseras, så i förrgår fick jag order om att börja köra gristung styrketräning för benen och jogga lite.
Jag styrde mina steg mot gymmet och körde några övningar bl a excentrisk benpress då jag mottog ett antal blickar förmodligen för att jag hade så tunga vikter att jag ville skrika men höll det inne och såg ut som en en retard monkeyfrog.
Fortsatte med 14 minuter på löpbandet!!! Kände mig som ett barn på julafton och jag ville ge alla på hela iksu en stor kram men höll även det inne.
Avslutade med lite Janssonsfrestelse med Elin/Helena Å. Hela kroppen darrade som asplöv, jag ville bara kröjma och jag lyckades väl inte riktigt hålla det inne..

Det gör fortfarande ont och så, men faktiskt gör det mindre ont bara av tanken att jag nu "får" träna. Fantastiskt hur hjärnan fungerar.

Inte trodde jag att jag var en sådan som skulle kunna känna enorm tillfredställelse av att springa på ett löpband inomhus. Helt sjukt. Men löpband är grymt bra av den anledningen att jag kan ställa in lutning och kan springa uppför hela tiden och slipper nedförsbackarna (=mindre ont).
Gällande det o-opererade knähelvetet så har det 1 månad på sig att bli bra annars får även det smaka kniven. Trots att jag har ont där så ska jag börja träna på. Det får så att säga bära eller brista. Om det brister så vet jag ju nu att det kommer ta ca 2 månader efter operation + 1 månad från nu = högst 3 månader innan det blir bra. Och efter det så har jag ju inga fler knän som kan starta krig mot mig.

Idag har alltså begreppet träningsvärk tagit sig en helt ny dimension för mig. Infernalisk känsla som jag har svårt att beskriva.
Som att upptäcka att jorden är rund. Eller kanske känslan hos någon som har växt upp vid Göta kanal då de blickar ut över Storforsen i Piteälva.
Som dövblinda Helen Keller då hon lärde sig kommunicera. Eller som Jonte den dag han vaknar och inser att han faktiskt föddes som en vit neger?!

Utdrag ur träningsdagboken min - exempel på hur det inte bör se ut för en skidåkare.
207 skadedagar.
18 % styrka.
19 % skidor. (Varav det mesta förra våren).

Jag & Jonte tycker om att skotta och bygga grejer i snö och vi tyckte det var en bra idé att skapa Manbearpig, men det blev en höna i stället.

Glad: Min överkropp är skönt död efter tre styrkepass ”Helena Janssons frestelse” på fem dagar.
Glad: Daniel är här på besök det är kul.
Glad nå brutalt: Från och med nästa år kommer skidorienteringen att införa lika vinnartid för D21 som H21. Finns nog ingen som är mer lycklig över detta beslut än jag!
Jag hoppas att längdåkningen tar efter för det är någonting jag länge har velat arbeta för. Tyvärr blev det inte den här säsongen för jag tänker att jag själv vill vara delaktig i skidvärlden innan jag argumenterar.

Vilken dag! Jag vaknade i morse med en underlig känsla - det var någonting som inte stämde.
Tog mig för pannan och tänkte: ”Vafan? Vad är det som sker? Vad händer?”
Så kom jag på det:
Jag hade inte ont! Inte någonstans utan nästan varenda cell kändes funktionsduglig!
Så jag och Matt Damon for ut i finvädret och hoppskejtade några varv runt SM-tian på Gammlia.

HR 189 i stakning!! Det är ca 96% av mitt HRmax. Det är mycket för att vara jag och stakning.
Positivt: Jag kommer bli en bra stakåkare om jag lyckas behålla den egenskapen, att kunna staka på hög procent av max.
Positivt: Vänsterknät sakta men stadigt stabilare och starkare!
Mindre positivt: Högerknät oroar mycket. Nu blir det några till veckor med stakning och lätt cykel och väntan.
Jag hatar att vänta utan att veta vad man väntar på och vad som händer sedan.

Jag och farsan tog skogsskidorna och traskade upp på Kvällsberget. Fick slita och krångla en del men efter omständigheterna gick det ganska bra, jag tog mig upp i alla fall!
Synd att det snöade för i vanliga fall är det fin utsikt där uppifrån.

Av någon anledning har jag mer ont i det o-opererade knät nu för tiden. Ska på besök till sjukgymnasten idag, hoppas det kan reda ut något.

Till byn i morgon!
Jag ska gå ut i skogen med en yxa och hugga trä, sedan ska jag gå hem och klyva perfekta vedklabbar, sedan ska jag elda i flera timmar! Underbart att sitta ute och fixa med elden.
Det är möjligt att jag blir pyroman när jag blir stor.

Sedan ska jag gå ner till älven och kolla på den.

Jag brukar vanligtvis inte snitta 163.

DAGENS VERK BLIR MORGONDAGENS VÄRK!

HAHA, jävlar i mig, den där frasen har ju potential att bli ett bevingat uttryck!!!
Kom ihåg upphovskvinnan!

Min modellkarriär, som i och för sig alltid varit en högoddsare, är kanske körd.

Fattar inte hur jag har lyckats få ett av Norrlands fulaste par knän, men det är väl många faktorer som spelar in antar jag.

Kanske börjar jag snart eventuellt kunna urskilja konturerna av muskelvävnad under fläsket i alla fall, kanske.

För att fortsätta på temat med inte alltför vardagliga ord: så här stod det i operationsberättelsen:
”I mediala recessen sticker det in en synovial plica mot hoffas fettkropp.”

Fint väder! Snön smälter och långkallingarna är bortplockade.
Idag har jag smirrestakat. Nu ska jag fördjupa mig i nikotinamidadenindinukleotidfosfat, har fysiologi-tenta snart som jag tänkte försöka mig på att klara med hedern i behåll.

Jag har under en lång tid ansträngt mig för att försöka tänka positivt.
Nu har jag gett upp det för att låtsas vara glad och positiv är bara jobbigt.
Så fort jag släppt på den pressen så känns det bättre, jag är redan mer positiv och har fått tillbaka lite självförtroende!
Till exempel är jag säker på att tentan kommer gå hur bra som helst, i alla fall om den innehåller frågor som: ”Redogör för vilka metabola, kardiovaskulära och endokrina adaptationer som sker efter en långvarig period av otillräcklig fysisk aktivitet och hur det påverkar människan i sin helhet?”…

Idag mötte jag Elofsson på Iksu. Jag log förläget och han kollade på mig i hela två sekunder. Jag var på väg att säga något men fick kortslutning och han vandrade vidare.

20 februari, fyra veckor sedan, fick jag äntligen knät opererat efter ett 5 månaders långt mörker. Bokstavligt talat, trots att solen visar sig ganska ofta under vintern här i Ume 350 km söder om polcirkeln.

Det visade sig att det inte var något fel på meniskerna, korsbanden och brosket. Bra! Det som var fel var att jag hade ganska stor Plica, nå veck (typ ärrvävnad) inne i ledspringan som man kan få problem med.
Kan bero på en fet-krasch jag gjorde för 1,5 år sedan i gymmet. PANG ned med ett vridet knä i betonggolvet.
Tips: Försök ej persa i benböj då ni är ensamma i gymmet.
KAN bero på det, men vet inte och bryr mig inte så mycket heller.

Jag fick höra att det kommer ta mellan 1 vecka till 3 månader innan det är bra. Eh okey? Kul besked. Med mitt flyt räknar jag med att det kommer ta minst 3 månader till.
Jag borde sluta räkna med saker. Jag räknar alldeles för mycket.
Nu har det alltså gått 28 dagar, och det är ännu inte bra. Men bättre :)

I måndags förra veckan började jag träna stakning. Vilar nu för det sliter i tricepsfästena.


Jag har inte haft långa perioder i mitt liv då min kropp fungerat som jag vill att den ska. Mer eller mindre skadad ungefär konstant. Det är jobbigt att inte ha en samarbetande kropp.
Men aldrig har jag mått dåligt över det!
Trodde på allvar att det inte var möjligt att må så dåligt som jag gjort de senaste 5 månaderna. Okey om jag hade varit Gulag-fånge eller liknande... Men att vara bortskämd med ett underbart bra liv och ändå kunna må så dåligt.
Att inte kunna ta hand om sig själv ens. Nåväl, det är svårt att förstå sig på allt.


26 februari firade jag att jag varit frisk från sjukdomar i ett år. Om man bortser från en period i somras då jag hade magkatarr. Jag tycker inte att det gills, även om det förmodligen var på grund av stress som i högsta grad har med återhämtning att göra.


Jag är inte längre lika ledsen över att ha missat allt. Jag har ju inte missat allt i ordets rätta bemärkelse även om det känns så för stunden.
Jag är mest arg.
Arg NÅ DJÄVULSKT och det ska jag försöka att utnyttja. Jag ska fan inte ha gått igenom det här i onödan.
Fruktansvärt arg över att ha blivit berövad på (minst) fem jvm-medaljer.
För att hitta tävlingsdjävulen i mig kommer jag inte behöva göra som en liten (fast stor) pojke beskrev i Lilla sportspegeln en gång på 90-talet, under ett reportage om rugby: "Även om man inte är arg så gäller det att hitta någonting hos motståndarna att irritera sig på så att man börjar hata och vill tackla ner dem."
Framförallt är jag arg för att det här halvåret påverkar mig på lång sikt. Som ni vet tar det ju mycket längre tid att bygga upp någonting jämfört med att tappa det.
Tidigare i vinter har jag varit bitter över att det är så länge kvar till nästa säsong. Nu tänker jag att jag vill ha mycket MYCKET mer tid att träna upp mig på innan nästa säsong börjar. Bara 8 månader kvar!!

Sammanfattning:
De senaste 176 dagarna har varit the worst pain in the ass någonsin.
Nu är jag snart glad, driftig och fokuserad men fortfarande jävligt otränad.
Och arg.
Jag är också rädd. Jag vill inte hamna i det där igen.
Jävulskt rädd för att misslyckas. Inte bra.

Kanske kan jag kompensera en höst och vinter i helvetet med en vår och sommar i paradiset. Hoppas på det!

Tjingeling pling pong kim jong-il

Kristina

Jag antar Per Frosts utmaning som handlar om att hitta en sexig bild. Instruktioner:

1. Gå till ”mina bilder”
2. gå till den 6:e mappen
3. ta sedan den 6:e bilden i den mappen, lägg upp bilden på bloggen och skriv något om bilden!
4. utmana sedan 6 bloggare att göra samma sak.


Nedan ser ni min bild. Den är tagen i somras av mig då jag var ute i skogen med min lillebror. Det är alltså han som sticker fram sin vackra nuna bakom den häftiga trädformationen.
Jag tycker blicken hans är gode cool, men kan inte riktigt fastslå vad det är han uttrycker. Vad tror ni? Jag skulle tro att han såg ut så där för att han var less. Det var en väldigt varm och vindstilla dag, alldeles efter midsommar, i närheten av en myr. Ni som bor i norra delarna av landet förstår då att vi inte var ensamma utan omgavs av flygande blodsugande irritationsobjekt. Schwidan, knott, getingar och ett antal olika sorter av de 33 000 arter som finns av mygg.

Då förstår ni också att man inte ville stå still många sekunder. Men det finns ju så mycket fint och roligt att fotografera i skogen.

Jag sade : ”Kom igen nu Jonte, sitt still, det kommer bli en ashäftig bild!”
Hans svar: ”NNGAHRGH vafan men fort då”

Så det är förmodligen förklaringen till den bekymmersamma blicken. Eller är den bekymmersam? Jag tycker mig också skåda någon sorts längtan. Ganska bohemisk. Kanske en blandning av att vilja bort från stället, samtidigt som han trivs bra där han är. För trots allt så är han en hård och aktiv utemänniska, min lillebror.

Ashäftig blev ju inte bilden, tyvärr, men lite småhäftig i alla fall.

Jag skickar utmaningen vidare till Linnea, angelicatwikstrom.blogg.se, helenamoberg.wordpress.com, tynne.se, milkie.blogg.se och lillyvictoria.blogg.se

För nästan exakt ett år sedan föddes den här sidan!
Här vill jag skriva om träning, tävling och den idrottssatsning jag försöker bedriva.
Eftersom den skiter sig kommer jag inte att uppdatera på ett tag.
Jag vill förknippa träning med glädje. Just nu finns det noll av den varan. Åssit. It nå!
Så ska det ju inte vara. Jag vill vara glad.

Skulle kunna dra miljoner träningsrelaterade skäl till att inte vara glad. Här är några.
Tänk er följande. Att under flera års tid ha arbetat hårt för att bli bra, att ha varit en ganska hyfsad medelmåtta men ständigt under gränsen för vad man själv anser är godkänt i fråga om resultat.
Att sedan arbeta stenhårt, få betalt för det och veta om att man äntligen är bra nog för att nå upp till de högt uppsatta målsättningarna. Att vara inställd på att kötta och ta vara på sista chansen som junior. Och sedan, precis innan köttningen ska börja, brutalt slitas tillbaka och ofrivilligt förvandlas till någonting som knappt tar sig upp ur sängen på morgonen!

Det känns nästan som att jag straffas för att ha varit för seriös. Det blir man inte så jävla glad av.
Vidare så är det jobbigt att ständigt gå omkring och ha ont, även om det vid första tanken låter som ett tecken på vekhet och borde vara av underordnad betydelse.
Sedan så älskar jag ju egentligen att träna. Att få ventilera lungorna och använda kroppens alla system ute i skogen! En mer eller mindre träningsnarkoman blir inte glad av att inte träna. Det är ju ett beroende.
Jag älskar också skidvärlden och skidorienteringsvärlden. Sättet att leva. Jag hatar att missa roliga läger och tävlingar, inte enbart för att resultatmålen går åt helvete utan på grund av det sociala och så vidare.

Här skulle det kanske passa att lägga in ett entusiasmerande (hehe) eller klyschigt uttryck, typ Shakespeares "Det glada hjärtat lever längst".

Nej, passar nog bättre med ett par citat från pessimistkonsulten himself.
"Det är aldrig för sent att ge upp"
"Att försöka, är första steget mot ett bra misslyckande"




Jag fick ett roligt brev i postlådan igår. Jättegullig handstil utanpå och crafthandskar inuti. Ett pris från en tävling som newsweden.nu hade. Synd att jag åker med Lillsport.
Ändå kul med pris.
Jippi.....


Ett litet försök till att knyta ihop påsen då. Jag stimuleras av att uttrycka mig skriftligt, men just nu lyckas jag inte skapa annat än satiriska tycka-synd-om-mig-själv-inlägg med bitter underton och det är inte särskilt stimulerande.
Antar att jag gör bloggcomeback den dag jag kommer hem från ett lyckat intervallpass, har kunnat pressa mig så jävla hårt utan (fel sorts) smärta, är medveten om att jag är grymt bra samt att det finns fan inte många tjejer som åker skidor fortare.
Eller den dag jag kan vara glad oberoende av hur idrotten går. Och kan skriva inlägg som inte präglas av grämelse, jämmer och elände.
Nu ska jag sluta dilla innan påsen blir oknytbar.


God träningsjul och gott nytt träningsår.

I morgon är det Kenyas nationaldag.
12 december 1963 blev det långdistanslöparproducerande landet självständigt från den Brittiska kolonialadministrationens förtryck.
Jag och Junttiman tycker det är värt att uppmärksamma.
Kenyas nationalsång är ganska bra.
Men jag utvecklade den lite.

Hade varit kul att sjunga men jag avstår, då jag
1. Inte kan sjunga.
2. Är grymt dålig på att synkronisera olika rytmer.
3. Har lite svårt med det Swahiliska uttalet.

Ee Mungu Nguvu yetu
Ilete baraka kwetu
Haki iwe ngao na mlinzi
Natukae na undugu
Amani na uhuru
Raha tupate na ustawi.



Spelar i A moll för jag tycker inte om att trycka ner de svarta.
Haha kul skämt.

Hej jag vill träna hejdå!

Tänk att man kan få träningsvärk av att promenera. Det hände mig i veckan.
Men vi ska inte gå händelserna i förväg.
Det började med att jag en dag automatiserat cyklade den välkända vägen till gymmet. I stället för att lägga fokus på omgivningen funderade jag på hur jag skulle fira finlands självständighetsdag 6 december.
Plötsligt hör jag ett vinande från skogen och några sekunder senare är jag ett par centimeter närmare marken.
Min tolkning är att jag blev utsatt för en rysk krypskytt som ännu inte smält att de förlorade Finland 1917. På grund av de gångna åren var han förmodligen halvblind och turligt nog inte så pricksäker.
Eller så var det bara en spik. Eller en slangtuggande parasit (rysk?).
I alla fall fick jag punktering, vilket resulterat i att jag de senaste dagarna promenerat väldigt mycket.
Och min sjukt otränade kropp har alltså svarat med muskelvärk.
Positivt är att den konstanta smärtan i knät faktiskt har avtagit något, så jag kan nästan gå normalt :)

Tänk vilka problem man hade för 10 veckor sedan… Var frustrerad över att träningen inte gav någonting. Kunde köra hårt på rullskidor och komma hem efter några timmar och vara arg över att snittpulsen varit så låg. Nu när jag är ute och promenerar har jag betydligt högre puls än vad jag hade på ett sådant rullskidpass. Frustration var ordet.

När jag börjar cykla igen ska jag använda hjälm. Det gäller att gardera sig, inte bara mot den livsfarliga halkan och stenhårda marken, utan även mot eventuella stenhårda ryssar i skogen. Vansinne att köra utan ju. Jag ser ner på alla som inte använder hjälm, och jag vill ju inte gärna se ner på mig själv.

Hm, lite kul att besöksantalet på den här sidan har ökat sedan den övergått till att inrikta sig mot pyssel och sagor..

Knäckte nyss julens första (ätbara) nöt. Det var en tvilling. Eftersom jag känt mig lite schizofren idag* så spelade jag filipin med mig själv. Det går ut på att vara först med att skrika filipin nästa gång jag stakar ifrån någon (vältränad D20-21:a. Eller D45:a fast bara om hon heter Hilde GP).
Om jag vinner kommer jag belönas med, hm, någonting bra. Om jag däremot förlorar, måste jag genomföra ett tvåtimmars smirrestaks-pass.


*I tanken har jag inte varit i ett regnigt Ume utan i Kuusamo och Ylläs!

…så här i början av vinterhalvåret och när man tränar mindre än farmen-Qristina.

Har klara minnen av första skidpasset ett år för länge sedan. Nio-tio år kanske jag var. Jag, Daniel och mamma åkte bil i en evighet. Satt hela tiden med näsan tryckt mot rutan och spanade ut på de fina fluffiga snöflingorna, och på några dumma renar på vägen. (I och för sig smart att springa där det är plogat, i stället för i djupsnön..)

Vi svängde av från storvägen och hamnade på en liten skogsväg, där ingen ännu hade kört. Gick knappt att ta sig fram med bilen och morsan övervägde att vända men möttes av hårda protester.
Så var vi äntligen framme! Snabbt på med skidorna och börja åka på det smala gammeldags spåret som någon eldsjäl tillverkat. Det började med en BRUTAL uppförsbacke. Sedan åkte man där bland tallarna, långt borta från civilisationen.
Sprättade på som fan i uppförsbackarna, lyckligt omedveten om att det finns någonting som kallas för mjölksyra.
Perfekt fäste, blå-extra var det enda som gällde oavsett före, och man var inte direkt kräsen av sig.
Nerförsbackarna ägnades åt att fånga snöflingor på tungan, leka Pernilla Wiberg eller forma roliga kratrar i djupsnön vid sidan av spåret. Eller knuffa Daniel som blev lite småsur ibland, för han ville träna seriöst, haha.

För er som inte kunnat sova utan legat och vridit er i frustration över att inte ha klarat mina rebusar.
Rotera antingen dataskärmen eller skallen 180 grader.
Med tanke på dem som inte vill fuska, och för att få äkta mjölkpaketskänsla.

Hänna blir lätt!

OMG, jag har gått från träningsnarkoman till rebusnarkoman. Från skidnörd till photoshopnörd.
Nååja lite skidnörd är jag allt fortfarande ;)


Den här är ryssig.

Den här kan vara knepig.

Det har inkommit klagomål till redaktionen, att rebusarna inte håller utlovad svårighetsgrad.
Ska försöka bättra mig.
Jag lovar, den här är jättelätt!
Om man bara har grundläggande kännedom om finska vinteridrottskvinnor.
:P

Sänker nivån en aning, den här är lätt.

(Ledtråd: språket är Engelska)
((Kan ju faktiskt ge språkledtrådar till de andra också... Rebus 3: Finska, Rebus 4: Franska, Rebus 5: Svenska))

Jag är ganska säker på att den här borde vara hyfsat lätt.

Fast ni behöver inte känna er värdelösa om ni inte klarar den.

Okey den är nog ganska svår ändå.

Jag är osäker, men den här kan vara brutalt svår.

Lite svårare, men ni bör klara den utan problem.

Det inkom önskemål till redaktionen om fler rebusar. Och är jag inte tillmötesgående så säg ;)
Uppvärmning med en ganska lätt.

Efter diverse besök och snack med sjukgymnast- och läkarfolk har det framkommit att jag förmodligen har en meniskskada i knät. Inte bekräftat av titthålsundersökning, så jag hoppas fortfarande att det bara är en "vanlig" överbelastning som snart ger med sig.
Men räknar med att vara borta från träning i ca tre månader. (Har nu undvikit löpning i nio veckor och helvilat (förutom överkroppsstyrka (och en del simning fast det funkar inte heller att köra hårt) ) (kan man ha tre parenteser i en parentes?) ) i fyra veckor).
Sedan ska det med hjälp av rehab-övningar förhoppningsvis ha läkt, så man slipper operation.

Den här säsongen blir inte som jag hade tänkt.
För åtta veckor sedan var jag bättre än någonsin. Hade förbättrat mig extremt mycket på alla plan men främst konditionsmässigt.
Jag ser alltid fram emot att tävla. Men den här säsongen såg jag verkligen fram emot.
Låg på en hög nivå.
Sista året som junior. Var extremt laddad för att kvala till JVM längd samt pulverisera motståndet på JVM skid-O.

Idag är min kondition i botten. Otränad, outhållig och odeffad. Är en slitvarg som måste träna hårt kontinuerligt för att inte formen ska förfalla. Får aldrig någonting gratis. Inte för att det skulle vara specifikt för just mig, men vi föds med olika gener, så är det ju.
Idag är jag visserligen starkare i överkroppen jämfört med förut. Det hjälper mig föga.
Och frisk är jag. Numer kan jag inte bli sjuk. Det är sant!! Jag är på god väg med ett av mina beständiga mål; att göra min kropp till en av världens friskaste.
I alla fall västvärldens. Finns säkert ett antal inuiter eller afrikanska nomadfolk som överglänser mig totalt.

Men trots frånvaro av förkylningar och liknande, misslyckas jag alltså fullständigt med helhetshälsan.
Att vara skadad är en mardröm. Fysisk och psykisk kamp.
Värdesätter min familj i sådana här motgångar. Jag älskar min familj!
Vid motgångar lär man sig också mycket om sig själv på flera olika sätt.
Somatiskt/mentalt, kroppsligt/själsligt, biostatiskt/holistiskt och så vidare. Även om det är kul med synonymer så ska jag inte roa er mer med det!

Jag hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas så innerligt att det bara blir några veckor till i mardrömmen.
Annars försöker jag inbilla mig att ju längre tid som går, desto hårdare kommer jag vara när jag är tillbaka.
Men just nu känner jag mig så långt ifrån hård man kan komma, bara för att förtydliga ifall det skulle ha undgått någon.

Ursäkta för detta något djupa och brutalt tragiska inlägg.

Det finns en 800 meters slinga på Nydala nu.

Ha en bra vinter allihopa! :)

Snart lägger jag ner den här säsongen innan den ens har börjat.
I alla fall byter jag snart ut min skrivbordsbild på datorskärmen.

Johanna är snäll som ger mig en spark i rätt riktning. Synd bara att koll på riktningar inte alltid är hennes starkaste sida. Vill inte verka dryg eller så... Men.. För att ge ett exempel:

Tja, här är årets önskelista. Jag tycker att jag har varit hyfsat snäll under det senaste året.
Så snälla, ge mig...
▪ ett nytt knä.
▪ ett nytt lår.
▪ tillbaka min kondition.
▪ ett par bredare axlar.
▪ snö.
▪ målarmaterial. (Jag har börjat måla! =O )
▪ absolut gehör.
▪ ett VO2 max-/submaxtest.
▪ ett kroppssammansättningstest.
▪ en spark. (Fortskaffningsmedlet). (Helst rosa).
▪ en spark. (I rätt riktning).
SNÄLLA!

Tycker inte det är alltför höga krav, har försökt banta ner den så mycket som möjligt.
Du bör för övrigt seriöst överväga att gå ner några kilo.
Hoppas allt är bra annars på Nordpolen/på Storkanis/i Rovaniemi.
Hälsa renarna.
Yours sincerely
Kristina

Infernaliskt bra! Jag skrattade mer under deras förra föreställning "Jag är en fågel nu". Men den här var bättre. Ruskigt sjukt bra!

Dinkelmjöl
Bovetemjöl
Olivolja
Havssalt
Vatten
Krossade tomater, vitlök och kryddor.

Valfri fyllning. Jontes bestod av bananer, köttfärs, majs och en jädra massa curry. Han döpte den till "Bananabomb".
Jag gjorde två olika. En med räkor, paprika, broccoli, rödlök och spenat.
Den andra med tonfisk, aubergine, suzzhini, tomat och brysselkål.
Jag kallar dem för "Broco de la loco" och "Sochitune".

Roliga intervaller idag.
insim
25 m crawl,
25 m fjäril
50 m crawl
25 m fjäril
75 m crawl
25 m fjäril
100 m crawl
25 m fjäril
125 m crawl
25 m fjäril
150 m crawl
25 m fjäril
Ca 2 min aktiv vila mellan.
nedsim

Men har väldigt svårt för distanspass i vattnet. För klent psyke. Jag är v e k.


Kom ihåg att heja på Piteorienterarn Torgny i "Vem vet mest?" på svt2 kl 19.00 i kväll!

Tänk om någon kunde sjunga den för mig, så jag blir en lycklig människa igen!

Jag är så jävla less på att vara BITTER.
Åkte skidor på Arvidsjaurs fina 1-kilometersslinga i söndags. Det var i alla fall skönt för själen, med solen i ansiktet. Men med en kniv i låret. Så det blev att jag mest stod och stakade.
Jag är nu inne på sjunde veckan med mitt aktuella skade-elände som bara sprider sig. Började med lite lätt ont i knät. Nu är typ hela vänstra delen av mig förlamad.
Krydd.

Dagens träning: fm: styrka, em: simning. OVÄNTAT!!
Nej.

Nog är det kul att bli en bättre simmare. Men det är inte vad jag hade planerat. Jag hade tänkt vara riktig snabb på skidor om ett par veckor. Hade sett fram emot att prestera. Det går fan inte att prestera med 1/2 otränad och 1/2 trasig kropp.

Busschaufförn till mig: ”No kosthä mejr att åk hijt te Ume motför Ume å hijt?”
Jag: ”Jå. Varför?”
Busschaufförn: ”Å dö frååg meg!? Hördö hä bar å ring för å pråta me nan som vejt mejr än jeg..”

Äldre dam: ”Vad händer om jag it hinner till den bussen som går tillbaka i eftermiddag?”
Busschaufförn: ”Hä jär nanting jeg stjiit fullständit uti.”

Busschaufförn till samma dam: ”I tråu vä sko pass på medans vä ståo stell å knåjt fast dä. Sitt stell.” (Varpå han fäster hennes säkerhetsbälte). ”Nu sitt dö där dö sitt å slipp wecka”.

Busschaufförn då biljettautomaten inte fungerar som den ska: ”Men guuförbannat åså tryck man opå fejl knapp! Söjn sko hä it va. I waal så trojt bårte häjn, åh så geudat.”

Kille ~17 år, förmodligen studerandes på byggprogrammet (baserat enbart på mina fördomar): ”Hinn du vänta på bror min?”
Busschaufförn: ”Ja då sko hä gå huvva fort!”

Busschaufförn till kille ~16 år, garanterat studerande på byggprogrammet: ”Ha du skåolböcker ida tillåme?! Hä bra”.

Jag och Junttiman körde en variant på en Athletic fitness-tävling. Det blev ganska jämnt.
Ett litet Halloween quiz för er:
1. Vems blodådror?
2. Vems rygg?
3. Om de frågorna ovan är för lätta, kommer slutligen en riktigt svår nöt att knäcka, vems mage??

Jag ska bli biff också ;)
Det är ju faktiskt hyfsat kul med styrketräning!

Seriöst är det ju faktiskt ganska kul att simträna! Synd att man blir så seg i bastun efteråt. Och så sliter det på håret.

Jag lär ju bli triathlet.
Men först ska jag bli skidåkare.
Allra först ska jag bli funktionsduglig.

Tänkte träna rullskid-O idag, men det blir nog rullstols-O om det blir någonting.

Alltså, det verkar som de allra flesta hade problem med att förstå Andy&Fränk-inlägget.. En ledtråd då. Tänk på vad de heter i efternamn, Schleck. Släck. Inte alls långsökt!

I morgon far jag till Lycksele för att träna. Ska bli kul, särskilt att träffa Linnea vilket var aslänge sedan jag gjorde!

Längtar efter snön.
Jag försöker ta mitt lilla ansvar för att inte spä på den globala uppvärmningen, men jag har svårt att komma ihåg att släcka lamporna när jag går hemifrån.
För att påminna mig själv har jag satt upp en bild på dessa fagra bröder på dörren.

Igår blev jag bjuden på kinesisk gourmetmiddag! Det var... spännande.
Idag testade jag något annat spännande; ekologisk quinoaspagetti.
Egentligen äter jag inte pasta. Men den där kan jag rekommendera till er som känner att ni inte kan leva utan spagetti, vill ha ett näringsmässigt bättre alternativ och är beredd att betala exakt fem gånger mer än Euroshoppers snabbmakaroner.

Jag vet att jag brukar missbruka ordet skandal men den här gången är det kanske befogat: Det finns varken någon bråsterk eller brutalbänk på IKSU-gymmet.
Hur lyckas man.. Köpa in ett tusental pimpade maskiner med avancerade funktioner som bara de äkta biff-stammisarna förstår sig på. I stort sett varje konditionsmaskin med en splittny TV-skärm att glo på. En fet kamphall. Fria vikter i mängder. Ytor stora nog att ge bostad åt alla hemlösa i Nairobislummen. Men en hederlig gammal brutalbänk lyckas de inte snickra ihop. SKANDAL!
Den behöver inte ha inbyggd pulsmätning, effektmätning, redbull-kyl, kaffekokare eller annat dravel. En enkel brutalbänk bestående av tre raka brädor och en böjd. Helst dragna i en slip så man slipper stickor i röven.
Jag har dock påpekat det, we´ll see what happens.

Annars rullar det på. Det var träningstävling vid Sörfors kraftstation igår, och jag var väl inte direkt kraftfull. Snarare Bambi på hal is efter en fin frostnatt. Vi två tjejer som var med skejtade, de andra åkte klassiskt. Jag kom näst sist. Ändå kul att köra med massa ryggar framför sig!

Kom nyss hem från rullskid-O vid Tomtebo. Jag åkte som en tomte, och var sliten som en slav.

Weey, jag har en ny kompis! RS800CX. Vi ska göra mycket roligt tillsammans. Finns till exempel en grymt kul lek som kallas Timehunting!

Angående rubriken, ganska sjukt mycket dyrare det är med t ex ekologiskt speltmjöl jämfört med vanligt vetemjöl. Och det väsentliga, mina hälar tjorvar igen :(
Det gör mig frustrerad. Här försöker man vara seriös och påverka det mesta som går att påverka för att bli bättre.
Är man till exempel otränad så finns en enkel lösning: Träna. Är man ofta sjuk/har dålig återhämtning så kan man också påverka det på flera sätt.
Men en sådan där skada kan jag fan inte göra någonting åt, förutom att inte belasta den, och det är störande.
Har också haft oförklarliga problem med ett knä i några veckor nu. Störande som fan. Smärtsamt och oroande, inte bra för helheten, även om träningen i övrigt fungerar bra. Alternativ träning är ofta stärkande. Men störande. Ursäkta ältandet. (Visste ni att det finns en by någonstans i södra Sverige som heter Älta?!)

Jag och Elin åkte förbi en lama idag, den var gullig.

Jag lyssnar normalt inte på rap. Men det är en bra låt. Till en början. Efter några spelningar märker man dock att den inte håller måttet. De dåliga låtarna är ofta lömska och missvisande vid första anhöringen. Sedan ju mer man lyssnar på dem desto sämre blir de!
Tvärtom finns det en hel del fruktansvärt bra låtar som har vad som krävs, men har svårt att bevisa det. Jag önskar att Paula Radcliffe hade fått ett guld med sig hem från OS i Peking.

Har varit på farfars begravning, det var fint.

Igår körde jag mitt kanske grymmaste intervallpass hittills.
10 gånger skidgång uppför Lillkanis, nästan 80 min A3. Med laktat- och pulsmätning och GPS.
När man är van att sköta all träning själv känns det verkligen lyxigt att komma hem och ha en liten stötteapparat.
Tack till Daniel för offring av tid och engagemang. Känns bra att veta att det finns någon som tror på det jag gör. Någon förutom jag själv, som i och för sig tror på mig själv och mina praktiker så mycket att det räcker och blir över :)
Tack till Jonte, Rieke och speciellt Johanna för peppningen! Och så till Sture för utlåning av grejerna!

Nu ska jag ut och njuta av Älvsbyhösten och sedan ska jag sätta mig på tåget och be till snögudarna.

Bra karta. Kul och nyttig träningsform så här på senhöstkanten. Det börjar ju snart bli dags att lära sig fästa blicken på rätt ställen och undvika de krampaktiga panikfattningarna om kartstället man gör när man inte har flyt.
Alternativt är översynt, men det tror jag inte att jag är. Väldigt osäker om det ibland dock.

Den gjorde mig mentalt återhämtad och fysiskt sliten. Skönt.

Projektsidan uppdaterad. Det var det. Vad ska jag nu hitta på? Umeå kommuns 10 högsta berg? Seven summits?

Min pulsklocka är död och kommer aldrig någonsin gå att återuppliva enligt fabriksfolket nere i Stockholm. Jag som snart skulle fira "1234". Jag känner hur den norrbottniska folksjälen åter tar sitt grepp om mig. Positivismen flödade för hårt i mitt förrförra inlägg.

Jag ska ta en sväng hem till byn i helgen, ser fram emot det, som fan!!

Måste ju också passa på och gratulera Pellon ponsis Tanka, Näyhä och OMA som återigen gjort sin fanclub stolt genom att springa hem ett stafettguld i Finska mästerskapen i orientering, för andra året i rad! Bra jobbat pojkar. Hyvä!

Det skulle kunna bero på (utan inbördes ordning):
*Finvädret,
*dagens fullhand,
*de pallade äpplena och vinbären jag käkade i nämnda väder efter dagens första träning,
*att pappa snart kommer på besök, och har med sig en mycket god vän till mig som jag saknat mycket. Yamaha CLP 170.

Jag har även fixat avtal med Umeå centrum för idrottsvetenskap, vilket förhoppningsvis gör det enklare att satsa och studera samtidigt. Till exempel flytta tentor.

Kanske kommer mitt liv ordna upp sig ändå. Jag måste ju utgå från det, så jag inte drabbas av någon sorts omvänd placeboeffekt..

Tredje veckan i skolan nu, och jag funderar på om jag kommer klara hela tre år, programmets längd, här i Umeå.
Det är mycket nu och totalbelastningen har varit aningen för stor. Lite oroad över hur allting kommer bli, först och främst hösten och vintern som kommer. Just nu tar jag en dag i taget.
Man inser verkligen hur bortskämd man var hemma i bojn :)
Det gäller att låta allt falla på plats och försöka hitta goda rutiner.
Och hitta backarna, det är ju ett projekt i sig. Det är så platt så man får svindel. Känns som träningen inte ger någonting. Kommer inte upp i puls.
Jag försöker tänka på att det finns ju faktiskt flera stycken här i trakten som lyckats bli fruktansvärt duktiga skidåkare. Elofsson var ju inte direkt dålig i uppförsbackarna. Eller nedförs. Eller slättförs.
För någon dag sedan stakade jag förbi Assar & Toinis hus i Ersmark och det fick mig att skina upp lite.

Jag körde Umemilen i helgen, ett 10-kilometers-lopp som gav mig lite självförtroende åter. Sprang flera minuter snabbare än vad jag gjorde på samma sträcka i början av sommaren. I och för sig var banan runt Nydalasjön väldigt lätt.

I kväll var jag på Gammlia och såg EM-kval mellan Sverige och Georgien i basket. När blev hon intresserad av basket kan man fråga sig.. Ungefär i samma veva som hon fick en gratis matchbiljett. Nej men det var en spännande match och faktiskt rätt kul.
Men seriöst, jag förstår inte varför de ska ha kläder som är 4 storlekar för stora. Och strumpor som skulle få Anders Adamsson till tårar.


Detta för nu!

Shit, vilken vecka. Och den är långt ifrån slut.

Ikväll har jag och Johanna varit busiga.
hehehe

XD

I kväll körde jag backtestet uppför Storkanis.

Alla sorters tester gör att man blir nervös, spänd, laddad och så vidare. Varenda gång man inte persar uppkommer en hemsk besvikelse och tomhet. Och tvärtom då man lyckas.
Men just det här löptestet uppför Kanisbacken framkallar mer än så hos mig. Det är speciellt.
Det är nästan lite magiskt över det. Det är ingen vanlig backe. Jag kan inte förklara mer än så utan att verka alltför retard. Därför låter jag bli.
I alla fall ville jag för allt i världen inte misslyckas denna kväll.
Det gick bra. Dunkade ner mitt personbästa med 54 sekunder!! Rätt nöjd.
Särskilt eftersom jag inte alls känner mig i superform och har kvar lite stumhet och träningsvärk i låren från BAMM. Jag har ju inte direkt planerat att vara i form nu. Det är ännu länge kvar till den 28 januari...

Kvällens king of the hill var dock Johan!

Och jaa! Min häl kändes nästan normal, fick bara en gnutta ont på nedjoggningen. I och för sig hade jag överkryddat med Linnex, ett ganska starkt liniment. Känns som att min fot håller på att brinna upp för tillfället.

Nu ska jag fira med ett äpple.

Eftersom Johanna idag fick diagnosen Älvsbybo och vi hade lite att göra, hjälpte hon mig knåpa ihop en BAMM-sida. Finns att beskåda under tävlingar. Kanske uppdateras den efter hand med pulsdiagram osv.

Jag hatar min häl. Den gör ont.

Förra veckan var jag ledare på ett ungdomsläger. Över 40 skidåkare/skidorienterare i 13-16-årsåldern invarderade byn. Mer eller mindre träningssugna.
Tydlig skillnad på de som prioriterade träningen och de som mest var där för att ha roligt :)
Jag hoppas att alla hade roligt i alla fall. Jag tyckte det var jättekul att vara med och förhoppningsvis bidra en aning till deras utveckling.

För min egen del blev det inte mycket tränat, men jag har planerat att ta igen det nu i veckan. Inte alltför hårt bara, för till helgen drar vi upp till Björkliden för att springa BAMM! Plåga kroppen och njuta av de underbara omgivningarna. Jag har lite problem med packningen... Det är så svårt att veta hur mycket mat och kläder som är värt att ha med sig. Hela tiden jämföra värdet med vikten, eftersom all utrustning ska transporteras för egen maskin.
Sedan är det bara en vecka kvar hemma i Älvsbyn innan jag flyttar till Umeå och börjar läsa idrottsvetenskap med inriktning idrottsmedicin och coachning. Just nu känns det jättekul; jag är intresserad av ämnena, det verkar vara roliga kurser, jag tycker om att plugga, och jag hoppas att jag får mycket tid över till träning! Och annat.

Sista veckan har jag en enda huvudprioritering, att springa backtestet uppför Kanis och persa. Så, nu är det nedskrivet, nu är kravet ett faktum. Måste klara.

Ny hat-terräng: Raahe vid den österbottniska kusten. Fy fan, det var den tråkigaste skog jag någonsin sprungit i. Dessutom sög kartan.
Det var i alla fall nice i Rovaniemi där jag var några dagar innan.

Jag har fått göra en blodanalys vilket var grymt intressant. Fick "bekräftat" några av mina svagheter och råd om hur jag kan få renare blod, bli uthålligare osv enligt en syra/bas-teori.
Jag tog till mig stora delar och har påbörjat små förändringar främst i kosten. Bland annat sträva efter att äta livsmedel med högt pH-värde och dricka havssalt blandat i vanligt vatten för mineralernas och spårämnenas skull.
Det blir inte så stora förändringar eftersom de här teorierna har likheter med den kostinriktning jag progressivt börjat anamma senaste året. Innebär i stora drag: Undvikande av socker, raffinerade kolhydrater och "förädlade" produkter. Mycket grönsaker och essentiella näringsämnen. Ganska långt ifrån den traditionella svenska skidåkarkosten. (Ja jag ratar den.)

Ja, man ska äta för att täcka energibehovet men näringsbehovet är lika viktigt. Jag tror inte det är någon slump att jag som förut haft ganska mycket sjukdomsproblem, inte har varit förkyld sedan 26 februari.
För en idrottare bör den tredje stora anledningen att äta (förutom att täcka energi-/näringsbehovet) vara att äta för prestation. Det varierar givetvis beroende på vad man har för inriktning på sin träning. Eftersom jag vill bli en bra uthållighetsidrottare men med krav även på anaerob kapacitet och styrka, är jag lite kluven. Det stora spörsmålet är hur man ska balansera intaget så att kroppen blir en fatburning machine och kan använda fett som god bränslekälla, men utan att få i sig för lite kolhydrater så att man får ett sämre anaerobiskt system och riskerar att återhämtningen blir lidande. Svårt.
Hur som helst påstår jag utan tvivel att det är vansinne att stoppa i sig sådana mängder av vitt raffinerat vete och socker som de flesta skidåkare faktiskt gör. Men man gör ju som man vill.

Hade inte så jättehöga förväntningar men nog hade jag trott att banorna skulle gå mer uppe på fjället. Inte bara få springa bland lite glesare träd en dag av fem, och resten i nå jävla sumpiga grönområden.
Orienteringen gick omänskligt dåligt och jag gjorde mina två hittills sämsta lopp någonsin.
Något glädjande då? Ett urval: Jag som inte brukar göra mig känd för att vara explosiv vann spurten sista dagen... Jag hade väldigt roligt de timmar man slapp den där jävla skogen... Jag blev grymt inspirerad av PO:s pianospel. Han är min idol trots att han inte kommer från Pellon ponsi! Grymt motiverad att lära mig Chopins Fantasie Impromtu. Får jag bara tid så blir det nötande.
Jag ska ta mig tid.

Men först ska jag till Finland och träna lite.

Fick ytterligare nå elände i magen så efter Kronogård var jag däckad några dagar. Men som förut tog det inte så länge innan jag var hyfsat pigg igen. Har kommit igång bra med träningen, men som vanligt kanske lite fort. Sliten.
Jag vill paddla, cykla, åka rullskidor skate och gymma mycket eftersom det blir inte så mycket av det nästa vecka på O-ringen. Några stakpass brukar man kunna klämma in.
Brukar hända saker hela tiden och så vill man ju kunna ta det lite lungt ibland också, det är ju ändå tävlingar man är där för. Såg att jag får springa D20elit, HA HA! Elitorienterare är nog inte det första jag skulle kalla mig.

Kullberget är bestiget!

Efter helgen drabbades jag av magkatarr eller någonting annat ondskefullt som gjorde att jag inte kunde träna utan bara ligga på sängen och vrida mig i kramper och kröjma. Förutom när jag var upp för att kräkas.
Så jag tog tåget hem i stället för att följa Daniel till Norge. Nu är det redan bra så i helgen ska jag orientera i Kronogård där det bjuds på fin terräng. Men jag längtar efter snö och skidor och ja, jag är bitter.

Igår kunde jag bocka av att jag bestigit Enstakaberget på min Älvsbyns Top Ten-lista! Mer under projekt.

Sedan kan jag nämna att jag från och med nu kommer tävla längdåkning för IFK Umeå, känns bra!

Simningen – Jag visste att det skulle vara annorlunda att simma i en sjö, jämfört med att simma i den varmtempererade utomhusbassängen i Nyfors. Dessutom har jag en gång för länge sedan simmat Vansbrosimmet (kort variant, 1 km) så jag trodde jag visste vad som väntade.
När starten gick visade det sig att det var ungefär exakt så som jag föreställt mig. Det var trångt och bökigt och sparkar och slag och slitande från fötter och händer och armbågar… Och sjögräs som klibbar fast runt kroppen och försöker dra ner en i djupet. Och grummel för ögonen och kallsupar av vågorna. Det var inte långt ifrån att jag trodde jag skulle drunkna och bli offer för gammelgäddan som låg och väntade på botten.
Så småningom lade sig hetsen och man hittade sin plats i ledet. Även om jag verkade ha ett eget led som gick sick-sack mellan flaggorna man skulle runda i stället för närmaste vägen rakt på. Det var hur svårt som helst att försöka kolla upp och hålla riktningen samtidigt som man skulle andas! Jag lät som Dart Wader varje gång jag drog in luft…
I Nyfors har jag simmat 750 meter på 12.45. I sjön tog samma sträcka 15.13.
Jag var då långt ifrån sist upp ur vattnet.

Byte 1 – Många gånger hade jag tänkt igenom i vilken ordning jag skulle göra allt. Ändå lyckades jag förbruka en ofantlig mängd tid i bytet. Våtdräkten ville inte av, skorna ville inte på och aldrig tidigare har någon fäst cykelskorna på pedalerna så långsamt.
Som Daniel uttryckte det: ”När du växlade blev publiken helt tyst och alla undrade vad fan du höll på med..”

Cyklingen – Inte så mycket att klaga på. I början körde jag helt ensam och det gick inte så fort eftersom att drafting var tillåtet, vilket innebär att man får ligga på rulle.
Blev efter 1,5 (av 4) varv upphunnen av två andra som jag la mig bakom och sedan var det bara att ligga där och trampa lite lätt. Eller inte bara. Det var en bana med väldigt många vändpunkter, vilket innebär massa inbromsningar, svängar och igångdragningar, som jag var helt värdelös på tack vare min bristfälliga cykelträning.

Byte 2 – En aning bättre än första bytet =D

Löpningen – Bara att springa i mål. Men banan var jobbig, man varvade tre gånger och gjorde därför flera 180-graders-vändningar som slet på de hüber-stumma låren. Varje gång jag försökte få upp farten efter en sådan vändning fick jag känslan av att mina ben förvandlats till två betongklossar.

Jag är nöjd med mitt deltagande eftersom jag klarade mina mål.
1. Jag hade väldigt kul.
2. Jag blev inte sist.

Nu har jag i några dagars tid simmat, sprungit och cyklat och fixat, lånat, hyrt, köpt grejer så det känns ganska stabilt inför helgens utmaningar.
Jag sa att jag skulle återkomma med en målsättning. Ska jag gå efter viljan och instinkten så är målet att kriga för att vinna. Ska jag vara realistisk så lär jag få kämpa för att korsa mållinjen. Nej men jag har 2 mål.
1. Ha kul.
2. Inte bli överlägset sist.
Dessa påverkar varandra och jag kan använda båda som draghjälp eftersom att man har ju automatiskt mycket roligare om man inte blir sist.

Vi drar E4:an neråt i morgon bitti.
Programmet närmaste tiden:
Torsdag-måndag i Dalarna. Triathlon-SM och kolla på Cykel-SM.
1 veckas skidåkning på Sognefjell!
1 vecka i Nordnorge
1 vecka i Norrbottens pärla.
1 vecka i Sälen för att springa O-ringen.

Jag har fått en ny kamera som jag försöker lära mig att hantera. Kanske kommer jag bjuda på några mer eller mindre lyckade bilder..

Ha de!

Min bror kom med ett lysande förslag igår så idag har vi anmält oss till SM i Triathlon (sprint).
GAH!
Känns riktigt roligt och jag ser mycket fram emot den tävlingen.
Men ju mer jag tänker på det, desto mer kommer jag till insikt i att:
1. Jag kan inte cykla.
2. Jag är relativt dålig på att simma.
3. Jag är inte bra på att springa.
4. Jag har ingen utrustning.
5. Jag kan inte reglerna.
6. Det är endast 10 dagar kvar.

Det blir spännande..
Avvaktar ett tag med att göra en målsättning. Måste researcha lite först.

Tights är skönare än täckbyxor, men jag föredrar nog december..

Dags för en uppdatering. Det har hänt ganska mycket på sista tiden.
Senast i raden av kloss på kloss-händelser var Jukola som tilldrog sig i Tampere i år. Mycket trevlig tillställning måste jag säga, men (alltid detta MEN...) det gick väldigt väldigt dåligt för mig under själva tävlingsmomentet.
På kontroll nr 13 hade jag 1:15:49 min/km. 1 timme 15 minuter och 49 sekunder på 1 kilometer!
Med den hastigheten hade jag tagit mig runt ett Marathon på lite drygt 52 timmar..
Ganska kul också att jag drog med mig Lillen Lundsten i eländet, just efter att hon hade räddat mig från en annan potentiell fet-jävla-bom två kontroller innan. Förlåt Lillen!
Sedan stukade jag foten, fastnade i lämmeltåget av inte alltför snabbfotade äldre damer (milt sagt) och kunde inte ta mig ut ur det. Under hela katastrofloppet låg jag på väldigt låg puls förutom på spurten då jag kunde springa lite fortare tack vare adrenalin och en aning aggression. Och trots att jag inte var ansträngd så hade jag noll koll på läget och visste aldrig vars jag var. Det hade varit lättare att försöka ta ut Chopins revolutionsetyd på gehör jämfört med att försöka begripa sig på kartan.
Orientering kanske inte är min sport?

Nåväl. Idag var vi sista dagen på hygget och nu är jag hemma. Skönt på en del sätt fast inte på andra. Man trivs faktiskt ganska bra där på hygget.
Jag kommer även sakna KAP:et, världens charmigaste minibuss.
Resten av sommaren kommer förhoppningsvis innehålla en väldans massa träning! Och såklart bad, resor, bus och annat kul.

Återkommer med bilder och vägval om/när jag ids.

Man kan se det ur två olika synvinklar..
1:
*Man sliter ut sig fysiskt.
*Man orkar inte träna någonting.
*Man lever i konstant sömnbrist.
*Man sliter ut sig mentalt.
*Man blir extremt irriterad på mygg och andra insekter.
*Antingen fryser man i regnet eller så är det alldeles för varmt.
*Man orkar/hinner inte med andra aktiviteter. Bara sova och äta.

2:
*Man får bra styrke- och uthållighetsträning för hela kroppen.
*Man får vara ute i friska luften.
*Man blir naturligt solbrun.
*Man lär sig uppskatta bekvämligheter.
*Man har grymt kul och skrattar åt kassa skämt när tröttheten infinner sig.
*Lunchen på hygget smakar underbart.
*Man får pengar.
*Man blir hård.

Snart beger jag mig mot Övertorneås hyggen och hotell Armasjärvi.

En riktigt härlig sommar till er alla! :)

Håller på och packar... Det går, hm, inte så bra. Känns konstigt att lämna vallajärn, pjäxor och extratrugor hemma.
Kommer hem på en vecka. Ring mig inte :)

Igår och idag följde jag och vandrade Eliasleden som startar i Svensbyn utanför Piteå (Fast vi började vid Vallsberget). Den är döpt efter en äkta legend, 1800-talstjuven Elias som stal från Infjärdens rika bönder och gav till fattiga torpare.
Hans tjuvgömma och bostad var en grotta under ett baotastort klippblock i skogen. Ingången är ett trångt litet hål så Elias måste ha varit mager trots att han förmodligen var förtjust i palt. Han blev nämligen gripen av Länsman just som han höll på att koka palt i sin grotta. För att försvara sig började han slunga de kokheta paltarna mot männen. Haha skön snubbe.. Men till slut tog paltarna slut och Elias karriär var över.
Det är riktigt fin terräng längs leden, tallhed, kalottberg och klipphällar. Och det var jättemysigt att göra upp lägerelden och övernatta vid Vitsjön, men vattnet var kallt och trots att jag älskar Norrbotten så måste jag säga att suget efter Medelhavet ökade :P

Vet inte riktigt hur det gick till, men jag och Linnea bokade en sista minuten-resa idag, så på måndag far vi mot varmare breddgrader. Blir spännande att se vars vi hamnar men någonstans på Cypern blir det i alla fall!
Man är lite less på det mesta så det ska bli riktigt nice.
I övrigt är läget stabilt, persade på benskate-test idag men däremot inte stakning :/ Några småskavanker stör mig, typ ont i en sena i foten och så tjorvar handleden.. Får hemska minnesbilder från den där söndagen i början av mars då jag önskade att jag inga handleder hade.

Någon som vill köpa en plats i Vårruset för 168 spänn?

YES! Ca 2,3 kilometer, ca 210 höjdmeter och ca 2 kilo mjölksyra.. Ҝŗγפפ
Kändes ruggigt skönt att äntligen förbättra tiden på löptestet uppför Storkanis. Mitt förra personbästa gjorde jag som 15-åring i augusti 2004, nästan fyra år sedan...
Fyra år av problem med benhinnor och vader är förhoppningsvis över och jag hoppas att utvecklingskurvan från och med nu går åt rätt håll.
Nya tiden 12,57. Som sämst har jag sprungit på upp emot 15 minuter, för ca två år sedan. Det var också då mina skadeproblem var som störst.
Lycka är att inte ha ont. Det är verkligen underbart att känna att man kan pressa kroppen till smärta men inte fel sorts smärta. För att citera Rune Larsson: "Att kämpa när det känns fel är att göra rovdrift på sitt eget psyke".

Nu ska jag fira med ett äpple.

Ja vafan jag kunde inte låta bli, så det blev lite mer skidor. Berodde mest på att jag åkte cykel i förrgår och det var något av det tråkigaste jag gjort på länge. Enda ljuspunkten var när fyra skabbiga renar gjorde mig sällskap men de lämnade mig efter ca 500 meter.
Nu blir det absolut till 100 procents säkerhet ingen mer skidåkning. Möjligtvis plockar jag fram skogsskidorna och går på tur på Storkanis.

Upp- och nerför Lill-Kanis om och om igen. Väldigt bra träning om man vill bli bra på skidorientering. Uppför förbrukas många pulsslag hur man än bär sig åt, det går ju inte att slöåka om man ska ta sig någonvart. Och nerför tränar man kroppskontroll, mod, balans, skidkänsla osv.
Klart underskattad träningsform. Sedan måste man ju lära sig hitta skärmarna också...
Men nu blir det absolut ingenting mer, nu blir det att skyddsparaffinera och försöka springa igång benen så att det blir nån fart i dem.

Det regnar. Jag var nyss ute och åkte lite skidor. Upp och ner och ner och upp i slalombacken. Det var förmodligen det sista skidpasset för min del för det var nästan inte ens roligt.
I backen mötte jag ett par militärklädda personer som kom gåendes nerför. Jag har ingen aning om varför de var där, men de kollade och hälsade konstigt på mig. Jag fick känslan av att bli idiotförklarad.

Jag måste säga att den här vintern har faktiskt varit hur bra som helst när man tänker efter. Det har gått att åka skidor från och med 3 nov (hemmabyggt 150meters-spår på gården). Det var 27 veckor sedan, alltså 189 dagar, alltså 52 % av årets dagar! Helt acceptabelt.
Snart färdas jag mot Lule för sprintorientering. Kul med kontraster.

Men ännu går det att åka...

Vi skrapade ihop 5 junistjejer från Bojn, Klövern, Armasjärvi och Lule och for ner till Stockholm för att springa 10-mila. Trots att man kan åka skidor här hemma, tokigt!
Det var då väldigt kul att orientera igen fast det kändes att det var 7 månader sedan senast… Lite för mycket bom för min del, ja. Men vi gjorde ändå en stabil laginsats som faktiskt var över förväntan. Nu längtar vi till Jukola!

Kul var det också att komma hem och åka skidor! Även om det på vissa ställen mer påminde om vattenskidåkning och även om sömnbehovet blivit negligerat i fyra dygn.
Jag har den hårda vägen fått lära mig att ha respekt för nerförsbackarna. I går morse inleddes valborgsfirandet med A2-intervaller och jag fick upp en grym fart nerför Lill-Kanis, eftersom jag gissade att jag skulle ramla om jag började svänga eller ploga i den extremt mjuka slasksnön. Men till slut var jag ju tvungen att svänga för att inte bli kluven av ett träd, och så fort jag tryckte lite med ena skidan så sjönk den typ två decimeter. Jag stappade, flög några meter, landade på mage och gjorde en ”Sälen” a la Anja Pärsson. Jag fick inte så ont, blev bara lite uppskrubbad på grund av att man inte har så mycket kläder i smidvädret.
Men ett tag senare när jag var på väg nerför en annan brant backe försvann skidan ner på ett ställe där det bildats en liten vårbäck under skidspåret, jag flög, landade på rumpan, lyckades trycka upp mig i farten, vinglade, ramlade igen, fick grymt ont och var säker på att jag hörde Kanistomten skratta…

Jag och Linnea har också passat på att bestiga ett berg, Sarvasåive. Mer om det under projekt!

Seger till mig i dagens inofficiella Nordebomästerskap, som tyvärr led av manfall. Bland annat stod den på pappret starkaste åkaren inte på startlinjen. Men det blev spännande ändå :D
Medierepresentationen stod Jonte för.

Pite-tidningen hade en tävling som gick ut på att göra en förstasida som man trodde den kommer att se ut 2015. Våran svenskalärare gav oss det som uppgift så jag skickade in och tydligen vann jag. Didn't see that coming.
Priset var en ipod så det var ju trevligt, men jag börjar känna mig lite linslus :P

Kan säga att Kanis hillclimb i tisdags var grymt! Fast fegade lite väl mycket nerför...

Som synes är det fortfarande en del snö i markerna :)
Lär dock bli upp emot tio plusgrader i veckan om man ska lita på väderleksrapporterna!

För det finns ingen skare, bara torrsnö.
Men jag är ändå på bra humör. Igår genomfördes ett relativt lyckat paltkok (blev inte blodpalt i alla fall), idag publicerades en insändare jag skrivit i Piteå-tidningen och Daniel gjorde återigen en mycket bra tävlingsinsats. Dessutom ser jag fram emot en trevlig kväll i kväll!

Tredje delmomentet i den prestigefyllda tävlingen ”Tour de Canis” är avklarad. Det är årets skolmästerskap som kommer avgöras på toppen av Lill-Kanis nästa vecka. 4 km skidorientering stod på programmet idag.
Jag hörde i varvningen: ”5 sekunder efter Waller”. Ville göra allt för att spöa Waller (senaste gången var USM 2005 utanför Härnösand, påminner honom om det med jämna mellanrum, hehe). Självklart bommar jag det första jag gör på väg ut till första kontrollen på andra varvet. Läser att jag ska till sista kontrollen i stället för första. Gör ofta så. Blicken slits i tävlingsivern till närmsta kontrollen och jag kan ingenting göra, åker per automatik till kontrollen där tanke nummer två uppenbarar sig i hjärnan och jag inser till min fasa misstaget.
Att bomma framkallar verkligen en fruktansvärt obehaglig känsla i kroppen, oavsett om det är skolmästerskap, DM eller VM. Allting stannar upp, man blir helt kall och skakig och det känns som man slits i stycken och vill bara skrika. Ju viktigare tävling och ju mer förberedd man är, desto fortare brukar den känslan gå över och man kan fortsätta fokusera på uppgiften.
Hur som helst blev det ingen seger över Waller idag, men väl en andraplats. I morgon ska vi tävla klassiskt i ett gammeldags spår i ”svår terräng”. Det ryktas om att det finns stilpoäng att tjäna för dem som kör med träskidor, knickers och knästrumpor.

Älven i morse var helt underbar!

(Inlägget igår var ett dåligt aprilskämt)

Idag när jag satt på skolan och hade samhällslektion avbröts jag tvärt i mitt dagdrömmande stirrande ut genom fönstret. Såg jag i syne? På vägen ett tiotal meter bort urskiljer sig en individ från alla tanter med sparkstötting och en liten hund vid sin sida. Det var Matt Damon. Han såg vilsen ut. Men med sina spänstiga steg hade han lättare att ta sig fram i snöslasket jämfört med tanterna vars bitterhet över kommunens dåliga väghållning lyste ikapp med solen. Jag dämpade min förvåning och gick ut för att fråga vad som lockat honom till Älvsbyn. Han sa att han hade lessnat på Florida och ville börja ett nytt liv. Sedan frågade han om vägen till arbetsförmedlingen. Jag följde honom dit och fick en kaffe som tack.

Och sedan började det snöa och det kom bara mer och mer och mer, och nu är det snart uppe i 7 meter tror jag!

...a higher revelation than all wisdom and philosophy (LvB)


När jag tränar är jag oftast ensam långt bort i skogen, utan någon att prata med förutom Kanisaporna. Jag vill kunna höra tystnaden och lyssna om det smyger några björnar eller klafsar några älgar i närheten. Därför lyssnar jag oftast inte på musik när jag tränar. Men det händer.
Den här playlisten har snurrat på min ipod senaste tiden. Låtar som funkar bra att träna till och som inspirerar.

Queen - Don't stop me now
Survivor - Eye of the tiger
Lynard Skynard - Free bird
Euskefeurat - Gunde Svan
Stevie Wonder - Uptight
Moneybrother - Just another summer
Elvis Presley - A little less conversation
Richard Thompson - Let it blow
Millencolin - Man or mouse
Millencolin - No cigar
Foo fighters - No way back
Opeth - Harlequin forest
Robert Wells - Tribute to Bach
Robert Wells - Wells rag
The beatles - Roll over Beethoven
No Doubt - Running
Laakso - Stockholm rock city
Laakso - In my blood
Coldplay - The hardest part
Papa Bue's Viking Jazzband - Darkness on the delta
The sounds - Hit me hard
Three days grace - Pain
Kent - Våga vara rädd
Jens Lekman - You are the light
Glesbygd'n - Nalta frusse
Glesbygd'n - Parasita
Promoe - Long distance runner

Men självklart är det också väldigt trevligt med sällskap på träningarna. Jag och Linnea brukar kunna få tiden att gå fort på långa distanspass tack vare skitsnack och svammel. Men som skidåkare i grupp är det lite problematiskt att hålla en vettig diskussion om alla är trötta och väggade... Någon försöker muttra något men ljudet dränks av fartvinden och skidornas gnissel mot den kalla snön. Skidåkning är ingen social idrott, det är bara att inse.

Jag har begripit att skidorientering i Finland allt som oftast innebär väldigt täta spårsystem som kräver ännu mer kvickhet i tanken. 100 % fokusering annars är man körd. Jag har också insett att jag har en bit kvar att lära där. Hur som helst var det som vanligt kul i Finland och kroppen klagade inte. På uppvärmningen innan fjärde tävlingen i rad var jag väldigt pigg! Kändes hur bra som helst, och jag tänkte att nu när det är längdtävling är det bara att köra allt man har, hjärnan behöver inte hänga med. Skulle inte tänkt så, fick en akut syrebrist och mjölksyreattack efter bara några minuter och sedan var jag stummmis.

En annan sak, det är helt sjukt vad många fina skidanläggningar det finns i Finland. Känns som att i stort sett varenda liten byhåla har en superfin anläggning gömd någonstans i skogen. Med klockren stadion och grymma spår.

I helgen uppnådde jag två syften med en resa. Var ner till Orsa Grönklitt för att tävla längd och samtidigt skaffade jag mig terrängkännedom till nästa års JVM i skido! Ska försöka planera in något läger där till hösten innan området blir avlyst. Jag har alltid haft något emot Orsa förut. Vet inte varför men jag tyckte inte om stället. Har börjat ändra mig lite nu.

Jag är så grymt glad. Skar-DM som skulle gått i helgen i Arvidsjaur blev flyttat två veckor framåt, så nu kan jag åka det! Årets roligaste tävling.
Att åka skidor på skare är roligt, skidorientering är roligt, masstart med långdistans är roligt, vårsol är härligt, Arvidsjaur är fint. Tillsammans blir det en fruktansvärt rolig kombination!

Igår morse när jag åkte skidor kändes det så bra att på kvällen körde jag klubbmästerskap i skidskytte. Förutom att jag bommade 7 av 10 skott och närapå förfrös fingrarna var det roligt. Kan numer titulera mig delad klubbmästare (Vi var 2 startande i min klass).
Triceps går klockrent, har inte det minsta ont i muskeln. Däremot tjorvar axeln så nu är det där jag har ont. Igen. Men det känns inte så himla allvarligt, det blir nog bra det där.
Kan inte vara annat än positiv då dagen började så bra. Vaknade überpigg klockan sex, for och åkte skidor i -21 grader och strålande sol.

Nu har jag tagit sista smärtstillande tabletten (är egentligen emot sådant, men men) så det blir spännande imorgon att se hur det går att åka skidor. Går nog bra. Känns bra i alla fall. Spännande också att se om man med ganska obefintlig träningsmängd i kroppen pallar fyra tävlingar på rad fre-mån! Ska bli trevligt att fara till Finland och tävla i alla fall. Sen får vi se hur det går.
Jag har kommit på att jag ska bli hälsosam, på riktigt. Nu ska jag leta upp min gamle vän Compex. Helt otroligt vad vintern har gått fort, nu är det bara tre helger kvar innan tävlingarna är slut... Tråkigt, jag vill att det ska vara i början av säsongen nu! På tal om compex. För övrigt är det 12 veckor kvar till studenten!!

Armeländet blir sakta bättre. Det är grymt fina spår trots senaste dagarnas äckelväder. Jag har blivit bättre på att åka med höger arm i tvåans växel. Jag har varit ganska duktig i skolan.
Johan W åkte hem en bronsmedalj till Blåsmark idag!:)

Nu sitter de och kör E4:an söderut, utan mig!
Åker inte SM för min ena arm fick någon sorts överbelastning efter Vasaloppet. När jag försöker använda den hugger det till som en kniv i triceps och ja, det går helt enkelt inte.
Bittert... Det var inte så lyckat att köra skido i Kalix i helgen, är ganska svårt att staka smalspår i kärvföre med endast en användbar arm... Fan jag är grymt besviken hade sett fram emot SM. Men det är då bättre att vara skadad än sjuk i alla fall. Kan ju träna annat. Annat positivt är att jag kommer höja min statistik i antal besök i skolan. Senaste fyra veckorna har jag varit där en gång.

Jag hittade en kul resultatlista.. http://www.bodensbk.bd.se/orientering/res1.html
Kommer ihåg väldigt mycket från den närtävlingen. Det gick inte så bra för mig.

Då har man tagit sig de nio milen mellan Sälen och Mora.
Bjuder på lite av mina tankar under loppet.
Det började ganska bra, kände att jag var helt frisk om än extremt långt från bra form. Efter två mil började det smärta nå jävulskt i handlederna och underarmarna. Kunde inte ta i med armarna utan att det gjorde så ont att jag ville börja gråta och bryta loppet. Var ju inte helt optimalt med tanke på att en grundförutsättning för att man ska kunna ta sig fram på skidor utan fäste är ju att man kan ta i med armarna... Och fäste hade jag inte. Efter ca 35 km började jag få upp hoppet lite och tänkte att "nu har jag snart åkt hälften, yeah!"

När 45 km hade gått så försvann hoppet. Tankarna var nu:
"OMG hur fan ska jag orka lika mycket till?!",
"Hur fan kan jag göra det här frivilligt och till och med betala för det?",
"Det hade varit gott med stek-palt nu.." och så vidare.
Dessutom störde jag mig på trängseln, dåligt glid och otrevliga gubbar. Men vilket stöd det var längs spåret, det hejades hur mycket som helst. Gynnades också av att vara ung tjej, vet inte hur många gånger jag hörde "Heja tjejen!!!" :)

Kommer inte ihåg så mycket av senare delen av loppet. Hade fruktansvärt ont i armarna.
Jag blev lite lycklig när det var ca 3 mil kvar för då började jag få massa skavsår och spräckta blåsor på händerna = den smärtan tog fokus från övrig smärta. Ungefär som att skära sig i handlederna kan jag tänka. Sedan var det också otroligt glädjande då jag nåddes av beskedet att Jörgen Aukland hade vunnit! Jätteroligt att det var han som vann.
När jag såg skylten 1 kilometer från mål började jag ana att jag kanske skulle klara av att ta mig i mål ändå;)
I duschen tänkte jag att så här ont har jag fan aldrig haft på grund av något idrottsligt sammanhang tidigare. Hade bland annat seriösa problem med att dra av mig sport-bh:n. Men kan säga att jag nu 1,5 dygn senare har reviderat den tanken, jag har ungefär 3 gånger ondare nu.
Men förlåt nu ska jag sluta beklaga mig. Eller byta ämne i alla fall.

Det är ju skandal att mötas av plusgrader och regn/snöblandat i början av mars! Jag är seriöst orolig över kommande vintrar och skidsportens framtid i södra Sverige. Det var härligt att komma hem till byn och mötas av lagom många minusgrader och höga plogkarmar. Jag mår inte bra av slask mitt i vintern.

Donken i Pite har blivit utbytt till Frasses.

Jo just det, tiden blev 5:59:33 och placeringen 35.

07:15 i morgon, Donken i Pite, ansluter jag till Övertorneborna för fortsatt resa mot Mora! Blir nog en trevlig liten biltur, kan inte bli annat med Johanna som sällskap. Hon + Jag + resor = :D
Fast det är klart att efter ca 10 timmar brukar det spritta i benen nå olidligt.. E4:an är man ju också en aning less på. Sträckan Skellefteå-Umeå, finns det någon värre?

Sedan söndag kommer vi stå på startlinjen till Vasaloppet! Ser mycket fram emot det. Trots att jag inte tränat det minsta i veckan så känns det ändå lite hoppfullt, för idag blev jag i alla fall frisk och känner mig pigg! När jag gick några ärenden på byn idag försökte jag intala mig själv att gå lugnare, men jag kunde inte låta bli utan började springa där på storgatan! Sprang och gjorde lite små glädjeskutt. Tur att man inte bor i en liten håla där alla känner varandra....

1. Bli frisk
2. Förbli frisk
3. Banka in i skallen att det inte är så jävla smart att tävla med sjukdom i kroppen
4. Undvika Bulgarer
5. Gå ut och promenera i finvädret

3, 17 och 5 blev mina placeringar från Bulgarien. Kul med medalj! =) Men är besviken över att inte ha lyckats få till ett topplopp utan missar. Kroppen kändes bättre ju längre veckan på hög höjd gick och därför är jag förvånad över att jag fick bäst resultat på sprinten som jag dessutom ser som min sämsta distans. Stafetten var nog den tävling som gick bäst för mig, men då fick vi ingen placering för vi var efter Sweden lag 2. Jag är ganska trött efter banketten och en 19 timmars hemresa som började 07.00 svensk tid i Dospat och slutade 02.00 i Älvsbyn. Med stopp i Sofia, Warszawa, Arlanda, Kallax och Munksund. Inkluderat ett bilhaveri några kilometer från Kallax som kostade 1:30 h, en bärgning och en hyrbil... Lycka!? Hur som helst blev det en väldigt kul vecka.
Prioritetslistan närmaste tiden:
1. Vila
2. Försöka få undan ca 5 ton skolarbete
3. Äta en semla
4. Fokusera på tävlingarna som kommer, blir många roliga här framöver
5. Börja TRÄNA!!
Jag ska ha ett JVM-guld i skido nästa år. Helst flera.

Underbar dag i skidspåret idag, -9 och solsken. Kroppen min kändes inte 100%-ig men betydligt bättre än förra veckan. Jag är väldigt laddad för årets stora mål, JVM i Bulgarien! I kväll tar jag flyget från Kallax ner till Arlanda och sedan vidare mot Bullen och Dospat. Ska slänga ner de sista grejerna i väskan nu. Man borde ju nästan packa med bikini, vi kommer hålla till bara några mil från Medelhavet. Men inget badväder uppe i bergen kanske... Blir nog en kul vecka hur som helst.


(Hade rätt angående sparkföret igår)

Antnäsloppet idag. Det var kul fast gick väldigt dåligt. Men jag är glad ändå! I morse när jag vaknade hade jag samma darrande känsla i kroppen som jag haft de senaste dagarna. Muskelcellerna kändes som höstlöv i vinden i färd med att tappa sitt fäste. Blev av någon anledning extremt sliten efter helgen. Benen var så grymt trötta att jag knappt orkade resa mig och gå och he in gröten i mikron. Tur att jag hade en drivande kraft i form av hunger på gröt. Nå hur som helst, jag slet mig runt tävlingen och - hör och häpna - efter några timmars traskande bland affärerna inne i Lulestan och middag hos farmor var mina ben som nya.
Inför morgondagen hade jag funderingar på att fara och agera publik på en träningstävling i den fascinerande sporten Älgskidskytte. Men det lutar nog åt sovmorgon istället. Hoppas vakna med ännu piggare ben för om formen inte infinner sig väldigt snart blir jag orolig!

Gissar på fint sparkföre i morgon så det blir nog att rasta sparken.

I helgen körde jag JSM i Lycksele i Västerbottens inland (skönt avstånd hemifrån för ovanlighetens skull) med blandat resultat. Långdistansen gick bra och där blev det guld! 6:a på kortdistansen. Riktigt roligt var det idag på stafetterna då Älvsby IF mönstrade ett damjuniorlag! Jag åkte andra sträckan och det gick ganska bra. Men gladast är jag över mina lagkamrater Anneli och Linneas insatser. Är grymt stolt över tjejerna, de åkte hur bra som helst! :)

Idag har jag varit och tävlat skido x 2 i ett kylslaget Luleå, det var kul även om jag presterade väldigt dåligt. Har varit sjuk senaste veckorna och tvungen att ändra ganska mycket på tränings- och tävlingsplaneringen. Även om formen inte var på topp så var det skönt att kunna genomföra två tävlingar utan att få näradöden-upplevelser, som jag inte har varit så långt ifrån under veckans första träningspass.

Tydligen hade jag inte heller konserverat vallakunskaperna för så här såg mina klassiska skidor ut en varm dag då temperaturen låg just under nollan och snön hade öst ner: