Gårdagens låt = Vasaloppsmelodin + Födelsedagsmelodin + Danny boy-melodin.
Denna hybrid kom till eftersom jag ju tycker om att hylla saker med musik. Till bror Daniel för att önska honom en fin dag i Vasaloppsspåret och för att han skulle komma ihåg att jag fyllde år!
Jazz-utsvävningen på slutet – bara för att… Den har en given plats.

Jag provade att redigera klippen i Adobe Premiere. Tyckte om programmet efter en del pysslande och blev helt nöjd med att ha lyckats fixa bilderna med de olika stämmorna att samverka snyggt, trots en del oeffektfulla effeker som smög sig in.
Men det tekniska sket sig när jag skulle spara, så jag återvände till gamla ohederliga Movie maker... Lite tråkigare, nu får ni inte se händerna samtidigt, men men!

Beethovens symfoni nr. 5 finns på min mp3 och det händer att jag lyssnar på den när jag tränar. MEN någonting oroande för min inställning till det kända inledande temat har skett.
Under mina senaste gymbesök har jag hela tre gånger hört en blandning av denna "Ödessymfoni" och något dance- eller technoaktigt. Har bristande koll på begreppen och genrerna men det var i alla fall en frenetiskt dunkande bastrumma.
Eftersom de nu envisas med att spela låten så antar jag att den är populär, men usch och fy, jag tyckte den var förskräcklig. Jag kanske inte ska säga så mycket som själv brukar roa mig med diverse vandaliseringar av musikverk. Jag har en på G nu, som jag faktiskt tror att jag ska dela med mig av!

Annars ska jag idag montera skido-trugor inför morgondagens VSF-cup. Har egentligen typ slutat men kunde inte tacka nej till en invit från Vitbergsterrängen! Skinkan/ryggen/höften är inte 100 men det går att skejta i alla fall. Lite tråkigt att inte allt fungerar, ja - men det är INGENTING jämfört med allt jag kan glädjas åt.
Att kunna träna på ett eller annat sätt det är en välsignelse. Varje pass är en gåva =)

Insåg att jag är i ett ganska kritiskt skede. Även om man har ”typ” skadefria knän så är det ju inte på långa vägar bara att köra på som förut efter ett uppehåll på över ett år, om nu någon trodde det.
Jag blir extra medveten nu när jag upplever en irriterande konsekvens av att vara för hetsig. Jag vet och har alltid vetat att jag inte ska stressa fram träningsresultat och att jag inte ska pusha kroppen när den säger ifrån, men jag kan fan inte och har aldrig kunnat låta bli. Det låter så enkelt, men icket!!
Ungefär som blues, inte lätt att utöva bara för att den är enkel.

Den här lilla skadan jag fick nu gör i ett större sammanhang väldigt liten skillnad, som en piss i Piteälven. Jag tror att det är bra om någon vecka. Men det är nog så att jag skulle kunna fortsätta att förflytta problemet runt hela kroppen i all evighet bara för att jag inte har tålamod att chilla. Och för att man – så länge man inte märker av långvariga konsekvenser – på några sätt i vissa fall gillar att plågas och att lida.

Insikten slog mig bokstavligen ännu hårdare idag då jag cyklade till skolan. Var lite sent ute och genade över en bilväg på ett ställe med några svåra kurvor och iskanter, för att tjäna tid och för att det är roligare. Bailade, tumlade runt på vägen och kröp förnedrad av den. Stod ett tag och kröjmade och kollade så att allt var helt.
Alltså: Nådde målet senare och fick ont på vägen. (Inte meningen att det skulle bli en ordvits).
En hyfsad liknelse eftersom det har med beslut och personlighet att göra. Fast jag skiljer också på situationerna och kommer inte att medvetet dra ned på civil-tokerier medan jag skulle vilja minska antalet träningsrelaterade dåliga beslut.

Jag tänkte att jag kanske blir lite påverkad om jag ofta blir påmind om att ta det lugnt och att tänka långsiktigt. Skulle vara grymt om ni kunde hjälpa mig med det, typ varje gång ni har med mig att göra. Exempel på scenario:
Vän till Kristina: Kom ihåg nu att inte hetsa med träningen, för du om någon borde väl veta att det inte är värt det…
Kristina: Joo, det har du fan rätt i, tack för påminnelsen!

Åh, det gick så bra för mig! Det har gått klanderfritt att motionera och gamla Kristina Nordebo kändes mindre avlägsen för varje vecka!
MEN! Då börjar ryggen/rumpan/höften krångla.
Tragikomiskt eftersom smärtan kommer från en knä-rehabövning. Körde med för tunga vikter för vad min miserabla kropp klarar av :(
Ingen katastrof, det går väl över... Men är lite ledsen och destruktiv.
Tur att Opeth med flers musik finns och lyser med sitt mörker.
Jag påminns även om hur glad jag är över min trogna vän pianot.
Han känner mig bäst för med händerna på tangenterna kan ingen sinnesstämning döljas och jag har märkt att jag har en tendens att terapi-spela.

Jo nu är det bara att skotta! Kom hit och bidra med några spadtag om ni har lite att göra någon dag :)

Jag blev lite less (egentligen inte alls less på riktigt men jag kommer inte på något ord med samma betydelse fast i mindre skala) i fjol då jag racklade bort/blev bestulen på alla skidhållare jag ägde. Så förutom att tillverka egna av elejp så gick jag och köpte ett lyxpar och vidtog förebyggande åtgärder:

Jag körde skate-intervaller idag första gången på 20 månader. Jag kan inte sprinta men jag kan åka skidor så jag blir trött. Jag har lite gneta-ont hela tiden men det skiter jag i för sjukgymnasten min säger att det är lugnt och han tror det går att stretcha bort. Så jag stretchar och stretchar och stretchar. Litar på honom även om han inte verkar lita på mig alla gånger. Jag är gode säker på att han tror att jag är mesigare och kröjmar mer än vad jag gör.
Hur som helst. Det var lagom många grader under -15, underbara spår, vacker blandning av konstsnöformationer och natursnö på träden.
Jag blir så himla glad hela tiden, irriterande överhurtigt onormalt glad för att vara jag. Fast trots gladheten har jag fortfarande kvar lite av känslan att vara långvarigt nedtryckt under vattenytan då man tror att man kommer att sprängas om man inte får luft snart. Gladheten underlättar andningen, ungefär som en dykartub. Men problemet att ta sig upp kvarstår.
En annan liknelse är med självkänsla/självförtroende. Man kan ha ruskigt bra självförtroende för någonting specifikt trots dålig självkänsla, eller tvärtom. På liknande sätt kan man vara väldigt glad men inte fullt lycklig.
Bra självförtroende kan dölja en dålig, på ett djupare plan liggande, självkänsla. Gladhet kan dölja olycka, och i det här fallet menar jag inget värre än idrottslig otrygghet och frustration.
Tur att jag har grym allmän självkänsla och inre uppfattning av mig själv för det kompenserar rätt bra för dåligt specifikt självförtroende. Skidåkarn kan gråta men Kristina Nordebo vacklar inte!

Slut på denna kvälls visdomsord.
I morgon ska jag fira genom att gå ut och dansa med mina vänner!

/Filosofen

Någon dåre kom på idén.
Tänk, masstart fast utan att få lucka/bli avhängd.
Att snitta HR189 i 16 minuter det sitter fint för en simpel motionär.
Jag mådde väldigt bra där i återhämtningsfasen. Jag mår väldigt bra nu på kvällskvisten.

Seriöst, kolla på det här klippet från -63 med den idrottsfysiologiska legenden P-O Åstrand. Kung han är!

LÄNK

Jag firar det med lite musik. Jag funderade ett tag på vad för sorts musik som skulle passa. Det var besvärligt och resulterade i en blandning.
Jag känner mig varken nöjd eller missnöjd och tycker att det blev både genialiskt och bedrövligt på samma gång. Avgör själva vad ni tycker.