I morgon är det Kenyas nationaldag.
12 december 1963 blev det långdistanslöparproducerande landet självständigt från den Brittiska kolonialadministrationens förtryck.
Jag och Junttiman tycker det är värt att uppmärksamma.
Kenyas nationalsång är ganska bra.
Men jag utvecklade den lite.

Hade varit kul att sjunga men jag avstår, då jag
1. Inte kan sjunga.
2. Är grymt dålig på att synkronisera olika rytmer.
3. Har lite svårt med det Swahiliska uttalet.

Ee Mungu Nguvu yetu
Ilete baraka kwetu
Haki iwe ngao na mlinzi
Natukae na undugu
Amani na uhuru
Raha tupate na ustawi.



Spelar i A moll för jag tycker inte om att trycka ner de svarta.
Haha kul skämt.

Hej jag vill träna hejdå!

Tänk att man kan få träningsvärk av att promenera. Det hände mig i veckan.
Men vi ska inte gå händelserna i förväg.
Det började med att jag en dag automatiserat cyklade den välkända vägen till gymmet. I stället för att lägga fokus på omgivningen funderade jag på hur jag skulle fira finlands självständighetsdag 6 december.
Plötsligt hör jag ett vinande från skogen och några sekunder senare är jag ett par centimeter närmare marken.
Min tolkning är att jag blev utsatt för en rysk krypskytt som ännu inte smält att de förlorade Finland 1917. På grund av de gångna åren var han förmodligen halvblind och turligt nog inte så pricksäker.
Eller så var det bara en spik. Eller en slangtuggande parasit (rysk?).
I alla fall fick jag punktering, vilket resulterat i att jag de senaste dagarna promenerat väldigt mycket.
Och min sjukt otränade kropp har alltså svarat med muskelvärk.
Positivt är att den konstanta smärtan i knät faktiskt har avtagit något, så jag kan nästan gå normalt :)

Tänk vilka problem man hade för 10 veckor sedan… Var frustrerad över att träningen inte gav någonting. Kunde köra hårt på rullskidor och komma hem efter några timmar och vara arg över att snittpulsen varit så låg. Nu när jag är ute och promenerar har jag betydligt högre puls än vad jag hade på ett sådant rullskidpass. Frustration var ordet.

När jag börjar cykla igen ska jag använda hjälm. Det gäller att gardera sig, inte bara mot den livsfarliga halkan och stenhårda marken, utan även mot eventuella stenhårda ryssar i skogen. Vansinne att köra utan ju. Jag ser ner på alla som inte använder hjälm, och jag vill ju inte gärna se ner på mig själv.

Hm, lite kul att besöksantalet på den här sidan har ökat sedan den övergått till att inrikta sig mot pyssel och sagor..

Knäckte nyss julens första (ätbara) nöt. Det var en tvilling. Eftersom jag känt mig lite schizofren idag* så spelade jag filipin med mig själv. Det går ut på att vara först med att skrika filipin nästa gång jag stakar ifrån någon (vältränad D20-21:a. Eller D45:a fast bara om hon heter Hilde GP).
Om jag vinner kommer jag belönas med, hm, någonting bra. Om jag däremot förlorar, måste jag genomföra ett tvåtimmars smirrestaks-pass.


*I tanken har jag inte varit i ett regnigt Ume utan i Kuusamo och Ylläs!

…så här i början av vinterhalvåret och när man tränar mindre än farmen-Qristina.

Har klara minnen av första skidpasset ett år för länge sedan. Nio-tio år kanske jag var. Jag, Daniel och mamma åkte bil i en evighet. Satt hela tiden med näsan tryckt mot rutan och spanade ut på de fina fluffiga snöflingorna, och på några dumma renar på vägen. (I och för sig smart att springa där det är plogat, i stället för i djupsnön..)

Vi svängde av från storvägen och hamnade på en liten skogsväg, där ingen ännu hade kört. Gick knappt att ta sig fram med bilen och morsan övervägde att vända men möttes av hårda protester.
Så var vi äntligen framme! Snabbt på med skidorna och börja åka på det smala gammeldags spåret som någon eldsjäl tillverkat. Det började med en BRUTAL uppförsbacke. Sedan åkte man där bland tallarna, långt borta från civilisationen.
Sprättade på som fan i uppförsbackarna, lyckligt omedveten om att det finns någonting som kallas för mjölksyra.
Perfekt fäste, blå-extra var det enda som gällde oavsett före, och man var inte direkt kräsen av sig.
Nerförsbackarna ägnades åt att fånga snöflingor på tungan, leka Pernilla Wiberg eller forma roliga kratrar i djupsnön vid sidan av spåret. Eller knuffa Daniel som blev lite småsur ibland, för han ville träna seriöst, haha.

För er som inte kunnat sova utan legat och vridit er i frustration över att inte ha klarat mina rebusar.
Rotera antingen dataskärmen eller skallen 180 grader.
Med tanke på dem som inte vill fuska, och för att få äkta mjölkpaketskänsla.

Hänna blir lätt!

OMG, jag har gått från träningsnarkoman till rebusnarkoman. Från skidnörd till photoshopnörd.
Nååja lite skidnörd är jag allt fortfarande ;)


Den här är ryssig.

Den här kan vara knepig.

Det har inkommit klagomål till redaktionen, att rebusarna inte håller utlovad svårighetsgrad.
Ska försöka bättra mig.
Jag lovar, den här är jättelätt!
Om man bara har grundläggande kännedom om finska vinteridrottskvinnor.
:P