Det skulle kunna bero på (utan inbördes ordning):
*Finvädret,
*dagens fullhand,
*de pallade äpplena och vinbären jag käkade i nämnda väder efter dagens första träning,
*att pappa snart kommer på besök, och har med sig en mycket god vän till mig som jag saknat mycket. Yamaha CLP 170.

Jag har även fixat avtal med Umeå centrum för idrottsvetenskap, vilket förhoppningsvis gör det enklare att satsa och studera samtidigt. Till exempel flytta tentor.

Kanske kommer mitt liv ordna upp sig ändå. Jag måste ju utgå från det, så jag inte drabbas av någon sorts omvänd placeboeffekt..

Tredje veckan i skolan nu, och jag funderar på om jag kommer klara hela tre år, programmets längd, här i Umeå.
Det är mycket nu och totalbelastningen har varit aningen för stor. Lite oroad över hur allting kommer bli, först och främst hösten och vintern som kommer. Just nu tar jag en dag i taget.
Man inser verkligen hur bortskämd man var hemma i bojn :)
Det gäller att låta allt falla på plats och försöka hitta goda rutiner.
Och hitta backarna, det är ju ett projekt i sig. Det är så platt så man får svindel. Känns som träningen inte ger någonting. Kommer inte upp i puls.
Jag försöker tänka på att det finns ju faktiskt flera stycken här i trakten som lyckats bli fruktansvärt duktiga skidåkare. Elofsson var ju inte direkt dålig i uppförsbackarna. Eller nedförs. Eller slättförs.
För någon dag sedan stakade jag förbi Assar & Toinis hus i Ersmark och det fick mig att skina upp lite.

Jag körde Umemilen i helgen, ett 10-kilometers-lopp som gav mig lite självförtroende åter. Sprang flera minuter snabbare än vad jag gjorde på samma sträcka i början av sommaren. I och för sig var banan runt Nydalasjön väldigt lätt.

I kväll var jag på Gammlia och såg EM-kval mellan Sverige och Georgien i basket. När blev hon intresserad av basket kan man fråga sig.. Ungefär i samma veva som hon fick en gratis matchbiljett. Nej men det var en spännande match och faktiskt rätt kul.
Men seriöst, jag förstår inte varför de ska ha kläder som är 4 storlekar för stora. Och strumpor som skulle få Anders Adamsson till tårar.


Detta för nu!

Shit, vilken vecka. Och den är långt ifrån slut.

Ikväll har jag och Johanna varit busiga.
hehehe

XD

I kväll körde jag backtestet uppför Storkanis.

Alla sorters tester gör att man blir nervös, spänd, laddad och så vidare. Varenda gång man inte persar uppkommer en hemsk besvikelse och tomhet. Och tvärtom då man lyckas.
Men just det här löptestet uppför Kanisbacken framkallar mer än så hos mig. Det är speciellt.
Det är nästan lite magiskt över det. Det är ingen vanlig backe. Jag kan inte förklara mer än så utan att verka alltför retard. Därför låter jag bli.
I alla fall ville jag för allt i världen inte misslyckas denna kväll.
Det gick bra. Dunkade ner mitt personbästa med 54 sekunder!! Rätt nöjd.
Särskilt eftersom jag inte alls känner mig i superform och har kvar lite stumhet och träningsvärk i låren från BAMM. Jag har ju inte direkt planerat att vara i form nu. Det är ännu länge kvar till den 28 januari...

Kvällens king of the hill var dock Johan!

Och jaa! Min häl kändes nästan normal, fick bara en gnutta ont på nedjoggningen. I och för sig hade jag överkryddat med Linnex, ett ganska starkt liniment. Känns som att min fot håller på att brinna upp för tillfället.

Nu ska jag fira med ett äpple.

Eftersom Johanna idag fick diagnosen Älvsbybo och vi hade lite att göra, hjälpte hon mig knåpa ihop en BAMM-sida. Finns att beskåda under tävlingar. Kanske uppdateras den efter hand med pulsdiagram osv.

Jag hatar min häl. Den gör ont.

Förra veckan var jag ledare på ett ungdomsläger. Över 40 skidåkare/skidorienterare i 13-16-årsåldern invarderade byn. Mer eller mindre träningssugna.
Tydlig skillnad på de som prioriterade träningen och de som mest var där för att ha roligt :)
Jag hoppas att alla hade roligt i alla fall. Jag tyckte det var jättekul att vara med och förhoppningsvis bidra en aning till deras utveckling.

För min egen del blev det inte mycket tränat, men jag har planerat att ta igen det nu i veckan. Inte alltför hårt bara, för till helgen drar vi upp till Björkliden för att springa BAMM! Plåga kroppen och njuta av de underbara omgivningarna. Jag har lite problem med packningen... Det är så svårt att veta hur mycket mat och kläder som är värt att ha med sig. Hela tiden jämföra värdet med vikten, eftersom all utrustning ska transporteras för egen maskin.
Sedan är det bara en vecka kvar hemma i Älvsbyn innan jag flyttar till Umeå och börjar läsa idrottsvetenskap med inriktning idrottsmedicin och coachning. Just nu känns det jättekul; jag är intresserad av ämnena, det verkar vara roliga kurser, jag tycker om att plugga, och jag hoppas att jag får mycket tid över till träning! Och annat.

Sista veckan har jag en enda huvudprioritering, att springa backtestet uppför Kanis och persa. Så, nu är det nedskrivet, nu är kravet ett faktum. Måste klara.

Ny hat-terräng: Raahe vid den österbottniska kusten. Fy fan, det var den tråkigaste skog jag någonsin sprungit i. Dessutom sög kartan.
Det var i alla fall nice i Rovaniemi där jag var några dagar innan.

Jag har fått göra en blodanalys vilket var grymt intressant. Fick "bekräftat" några av mina svagheter och råd om hur jag kan få renare blod, bli uthålligare osv enligt en syra/bas-teori.
Jag tog till mig stora delar och har påbörjat små förändringar främst i kosten. Bland annat sträva efter att äta livsmedel med högt pH-värde och dricka havssalt blandat i vanligt vatten för mineralernas och spårämnenas skull.
Det blir inte så stora förändringar eftersom de här teorierna har likheter med den kostinriktning jag progressivt börjat anamma senaste året. Innebär i stora drag: Undvikande av socker, raffinerade kolhydrater och "förädlade" produkter. Mycket grönsaker och essentiella näringsämnen. Ganska långt ifrån den traditionella svenska skidåkarkosten. (Ja jag ratar den.)

Ja, man ska äta för att täcka energibehovet men näringsbehovet är lika viktigt. Jag tror inte det är någon slump att jag som förut haft ganska mycket sjukdomsproblem, inte har varit förkyld sedan 26 februari.
För en idrottare bör den tredje stora anledningen att äta (förutom att täcka energi-/näringsbehovet) vara att äta för prestation. Det varierar givetvis beroende på vad man har för inriktning på sin träning. Eftersom jag vill bli en bra uthållighetsidrottare men med krav även på anaerob kapacitet och styrka, är jag lite kluven. Det stora spörsmålet är hur man ska balansera intaget så att kroppen blir en fatburning machine och kan använda fett som god bränslekälla, men utan att få i sig för lite kolhydrater så att man får ett sämre anaerobiskt system och riskerar att återhämtningen blir lidande. Svårt.
Hur som helst påstår jag utan tvivel att det är vansinne att stoppa i sig sådana mängder av vitt raffinerat vete och socker som de flesta skidåkare faktiskt gör. Men man gör ju som man vill.

Hade inte så jättehöga förväntningar men nog hade jag trott att banorna skulle gå mer uppe på fjället. Inte bara få springa bland lite glesare träd en dag av fem, och resten i nå jävla sumpiga grönområden.
Orienteringen gick omänskligt dåligt och jag gjorde mina två hittills sämsta lopp någonsin.
Något glädjande då? Ett urval: Jag som inte brukar göra mig känd för att vara explosiv vann spurten sista dagen... Jag hade väldigt roligt de timmar man slapp den där jävla skogen... Jag blev grymt inspirerad av PO:s pianospel. Han är min idol trots att han inte kommer från Pellon ponsi! Grymt motiverad att lära mig Chopins Fantasie Impromtu. Får jag bara tid så blir det nötande.
Jag ska ta mig tid.

Men först ska jag till Finland och träna lite.