Igår och idag följde jag och vandrade Eliasleden som startar i Svensbyn utanför Piteå (Fast vi började vid Vallsberget). Den är döpt efter en äkta legend, 1800-talstjuven Elias som stal från Infjärdens rika bönder och gav till fattiga torpare.
Hans tjuvgömma och bostad var en grotta under ett baotastort klippblock i skogen. Ingången är ett trångt litet hål så Elias måste ha varit mager trots att han förmodligen var förtjust i palt. Han blev nämligen gripen av Länsman just som han höll på att koka palt i sin grotta. För att försvara sig började han slunga de kokheta paltarna mot männen. Haha skön snubbe.. Men till slut tog paltarna slut och Elias karriär var över.
Det är riktigt fin terräng längs leden, tallhed, kalottberg och klipphällar. Och det var jättemysigt att göra upp lägerelden och övernatta vid Vitsjön, men vattnet var kallt och trots att jag älskar Norrbotten så måste jag säga att suget efter Medelhavet ökade :P

Vet inte riktigt hur det gick till, men jag och Linnea bokade en sista minuten-resa idag, så på måndag far vi mot varmare breddgrader. Blir spännande att se vars vi hamnar men någonstans på Cypern blir det i alla fall!
Man är lite less på det mesta så det ska bli riktigt nice.
I övrigt är läget stabilt, persade på benskate-test idag men däremot inte stakning :/ Några småskavanker stör mig, typ ont i en sena i foten och så tjorvar handleden.. Får hemska minnesbilder från den där söndagen i början av mars då jag önskade att jag inga handleder hade.

Någon som vill köpa en plats i Vårruset för 168 spänn?

YES! Ca 2,3 kilometer, ca 210 höjdmeter och ca 2 kilo mjölksyra.. Ҝŗγפפ
Kändes ruggigt skönt att äntligen förbättra tiden på löptestet uppför Storkanis. Mitt förra personbästa gjorde jag som 15-åring i augusti 2004, nästan fyra år sedan...
Fyra år av problem med benhinnor och vader är förhoppningsvis över och jag hoppas att utvecklingskurvan från och med nu går åt rätt håll.
Nya tiden 12,57. Som sämst har jag sprungit på upp emot 15 minuter, för ca två år sedan. Det var också då mina skadeproblem var som störst.
Lycka är att inte ha ont. Det är verkligen underbart att känna att man kan pressa kroppen till smärta men inte fel sorts smärta. För att citera Rune Larsson: "Att kämpa när det känns fel är att göra rovdrift på sitt eget psyke".

Nu ska jag fira med ett äpple.

Ja vafan jag kunde inte låta bli, så det blev lite mer skidor. Berodde mest på att jag åkte cykel i förrgår och det var något av det tråkigaste jag gjort på länge. Enda ljuspunkten var när fyra skabbiga renar gjorde mig sällskap men de lämnade mig efter ca 500 meter.
Nu blir det absolut till 100 procents säkerhet ingen mer skidåkning. Möjligtvis plockar jag fram skogsskidorna och går på tur på Storkanis.

Upp- och nerför Lill-Kanis om och om igen. Väldigt bra träning om man vill bli bra på skidorientering. Uppför förbrukas många pulsslag hur man än bär sig åt, det går ju inte att slöåka om man ska ta sig någonvart. Och nerför tränar man kroppskontroll, mod, balans, skidkänsla osv.
Klart underskattad träningsform. Sedan måste man ju lära sig hitta skärmarna också...
Men nu blir det absolut ingenting mer, nu blir det att skyddsparaffinera och försöka springa igång benen så att det blir nån fart i dem.

Det regnar. Jag var nyss ute och åkte lite skidor. Upp och ner och ner och upp i slalombacken. Det var förmodligen det sista skidpasset för min del för det var nästan inte ens roligt.
I backen mötte jag ett par militärklädda personer som kom gåendes nerför. Jag har ingen aning om varför de var där, men de kollade och hälsade konstigt på mig. Jag fick känslan av att bli idiotförklarad.

Jag måste säga att den här vintern har faktiskt varit hur bra som helst när man tänker efter. Det har gått att åka skidor från och med 3 nov (hemmabyggt 150meters-spår på gården). Det var 27 veckor sedan, alltså 189 dagar, alltså 52 % av årets dagar! Helt acceptabelt.
Snart färdas jag mot Lule för sprintorientering. Kul med kontraster.

Men ännu går det att åka...

Vi skrapade ihop 5 junistjejer från Bojn, Klövern, Armasjärvi och Lule och for ner till Stockholm för att springa 10-mila. Trots att man kan åka skidor här hemma, tokigt!
Det var då väldigt kul att orientera igen fast det kändes att det var 7 månader sedan senast… Lite för mycket bom för min del, ja. Men vi gjorde ändå en stabil laginsats som faktiskt var över förväntan. Nu längtar vi till Jukola!

Kul var det också att komma hem och åka skidor! Även om det på vissa ställen mer påminde om vattenskidåkning och även om sömnbehovet blivit negligerat i fyra dygn.
Jag har den hårda vägen fått lära mig att ha respekt för nerförsbackarna. I går morse inleddes valborgsfirandet med A2-intervaller och jag fick upp en grym fart nerför Lill-Kanis, eftersom jag gissade att jag skulle ramla om jag började svänga eller ploga i den extremt mjuka slasksnön. Men till slut var jag ju tvungen att svänga för att inte bli kluven av ett träd, och så fort jag tryckte lite med ena skidan så sjönk den typ två decimeter. Jag stappade, flög några meter, landade på mage och gjorde en ”Sälen” a la Anja Pärsson. Jag fick inte så ont, blev bara lite uppskrubbad på grund av att man inte har så mycket kläder i smidvädret.
Men ett tag senare när jag var på väg nerför en annan brant backe försvann skidan ner på ett ställe där det bildats en liten vårbäck under skidspåret, jag flög, landade på rumpan, lyckades trycka upp mig i farten, vinglade, ramlade igen, fick grymt ont och var säker på att jag hörde Kanistomten skratta…

Jag och Linnea har också passat på att bestiga ett berg, Sarvasåive. Mer om det under projekt!