+ Jag fryser lite mer. Den isolerande övervikten kanske börjar ge med sig! Okey det är höst också, men va fan..
- Naglarna filas igen.

Har tagit två vilodagar nu. Efter förrgårdagens simning med Jonte kände jag att det var nödvändigt.
Vi tränade på att ligga på rulle, han är en riktig wheelsucker/toekittler.
Igår var jag fallfärdig men idag är jag ofallfärdigare. Hoppas på en fullfjädrad superkompensation i överkroppen till i morgon så jag kan kötta på i gymmet.
Det är knepigt att träna mer än 5-6 pass/vecka då jag ständigt sliter på samma muskelgrupper och dessutom inte kan köra återhämtande A1-pass utan bara korta och intensiva.
Reflektion: Ironiskt att kalla det alternativ-träning då jag knappt har några alternativ, till skillnad från ”vanlig” skadefri träning då man varierar sig och har hur många alternativ som helst.

Kom och åk!

Idag har jag tränat:
30 min morgon-cykling typ knapp styrfart,
ca 1 h civil-cykling,
1,5 h stakning!!! Stannade endast två gånger för vätskeintag,
30 min bålstyrka,
Och ett 30 min långt simpass (varav 10 sim, 10 bubbelpool och 10 bastu)

Nu är det kväll och jag är trött. SJUKT SKÖNT!

Fascineras av hur olika man kan uppleva träning beroende på form. Jag har förr ibland trott att jag inte kunnat känna mig sämre, tex första träningspasset efter många veckors sjukdom eller liknande. Men det jag upplever nu är en helt ny värld.
Minns den goda tiden då man kunde dra av ett hårt och långt A3-pass och återhämta sig mellan intervallerna och efteråt längta till nästa pass.
När jag nu tränar ohårt och kort så vill kroppen bara falla ihop, jag lovar, hela jag darrar och jag mår så sjukt dåligt. Men ni vet: "The more difficult something become, the more rewarding it will be in the end."
Det hela förstärks givetvis då kroppen och hjärnan inte är på samma nivå eftersom jag mentalt fortfarande känner mig som en bergsget.
Jag tror att jag klarar så mycket men icket.
Det ska jag säga er; man klarar så jävla mycket mindre än vad man tror att man klarar av. Har lärt mig det många gånger men det har aldrig fastnat, och kommer förhoppningsvis aldrig göra det heller.. :)


Uppstigning imorgon 06.15 för att bada lite i Nydalasjön, blev så sugen på öppet vatten idag i bassängen.

Tränar på det som går dvs styrka, simning och stakning. Känns lite förnedrande att kalla det jag gör på rullskidorna för stakning, med tanke på den teknik jag använder, men men.. Jag blir trött i alla fall och det känns viktigast just nu. Åker medvetet tekniskt dåligt pga knäna som inte pallar, gör så ont.
Tog mig en vilodag för någon dag sedan, kommer inte ihåg vilken, skriver inte träningsdagbok. Jag har regelbundet och pedantiskt skrivit träningsdagbok sedan jag var 14 år och fick ångest i våras när jag slutade bry mig om den. Men den gav mig absolut ingenting, tvärtemot bara ytterligare stress.
Skönt att slippa.. Enda nackdelen just nu är väl att jag aldrig vet vilken vecka det är, eftersom jag påmindes av det ett antal ggr/v då jag skrev träningsdagbok.
Ingen bokföring och ingen som helst planering, jag gör bara det som faller mig in och som är hyfsat kul.

Det är så skönt att vara trött/ha träningsvärk konstant pga (den fortfarande förhållandevis lilla) träningen.
Tänker på min vän Malin som hade kronisk träningsvärk första månaderna på skidgymnasiet :)

I år har det startats upp ett ElitSkidCenter vid Umeå universitet med stöd från förbundet och mina första intryck är väldigt positiva, tror det kan bli bra!
Elbert som har anställts som tränare ger mig ny energi och gruppen verkar skön!
Saknade verkligen en tränares stöttning förra året, då hade jag behövt det som mest. Visst, man har alltid familjen men det är inte riktigt samma sak.
Till exempel när jag kröjmar för min mamma om att jag är livrädd att jag ska få för mig att sluta med skidorna, så säger hon att hon tycker att jag ska satsa på musik i stället.. Hm. Kanske tycker hon det, men på mig så fungerar det likt omvänd psykologi. För varje gång har jag blivit arg och utbrustit: "Fan heller, jag ska fan inte sluta, hur fan kan du ens tänka tanken.."

Tränat 6 dagar nu.
Muskelcellerna klagar, det gör de. De fattar inte varför jag plötsligt utsätter dem för arbete.
Jag försöker nyttja mina diktatoriska sidor så gott jag kan.
Det känns som att cellerna kommer rusta upp till revolution.

Träningsmotivationen är ännu vid liv.
Bevis: Mina långa fingernaglar!
Förklaring: Mentalt fokus på träning = mentalt ofokus på piano = åsidosatta fingernaglar.

Tränat 5 dagar i rad nu. Känner mig som Jabba the Hutt då jag kommer hem från träning och slänger mig i en hög på golvet. Brukar sedan övergå till fosterställning.
Hatar att vara otränad men älskar att bli trött.

Båda knäna är dåliga för tillfället, även det som skötte sig så exemplariskt efter operation.

Annars händer det mycket kul här, roligt att vara tillbaka och massa roliga människor har flyttat hit.

Under sommaren blev det endel kajak och simning i sjöarna för nöjets skull.
Jag tränade några få gånger för träningens skull.
Nu har jag tränat för att träna i tre dagar i rad! Och jag tycker det är kul och är som gode taggad på styrka+sim!
Mål: Vara mer deffad än Jonte innan jul.
Får se om hejn håller i sig.

I år fyller Älvsby idrottsförening 100 år och det uppmärksammades den här helgen.
Jag har visserligen bytt längdskidklubb till IFK Umeå, även om jag ju ännu inte har visat upp mig i de blåfärgade trikåerna, men ÄIF orientering är jag med i. Och min grön-vita moderklubb lär jag känna tillhörighet med så länge jag finns!
Min mamma har varit boss över hejna firandet, kul att det finns sådana som tar initiativ och fixar.
Jag slank med på en del hörn. Jag har bland annat spenderat en dag med Magdalena Forsberg som kom till byn för att föreläsa, varit fanbärare då vi gick parad runt byn, funktionärat på en sprint-ol-tävling, kompat på piano till en sångtävling och spelat ett stycke av Debussy: Clair de lune.
Hade förberett mig bra och ville prestera. Ville göra Debussy rättvisa, ville inte förnedra kingarnas kingking.
Claude Debussy.. Bröt mot regler och grundstommar som alltid funnits inom musiken, kunde tonsätta skönhet och fenomen i naturen, gjorde sina egna tolkningar, gick sin egen väg, skapade en egen stil. Ett hedervärt sätt att bli mästare på, inom musik eller inom idrott eller inom vad som helst. Jag beundrar honom mycket.

Det är bara min familj som känner min bakgrund som kanske kan inse vilken tomhet det finns inom mig efter att inte ha tävlat på länge, men ni andra kan gissa. Jag har ibland försökt att kompensera för denna saknad, typ förra terminen: ”Jag ska fan vinna den här tentan” eller som nu då jag ser det som en tävling att sätta ett pianostycke klockrent.
Jag är inte van vid att uppträda men gillar utmaningen, framförallt i förberedelserna, men också då jag sitter där på pianopallen och fingrarna darrar som asplöv! Vilket ställer till problem för en pianist, i synnerhet om pianisten i frågas fingrar redan är korta och knubbiga och egentligen inte skapta för att spela krångliga stycken av de stora mästarna.
Det leder mig osökt till den tunga frågeställningen: Varför blev jag inte skapt till att göra det jag vill göra? Eller om man vänder på det: Varför ska jag nödvändigtvis och över allt annat vilja bli bäst i världen på längdskidor när jag inte är skapt för det? Om kroppen min varit hållbar för träning hade jag nog kunnat acceptera att jag inte förunnades långa fingrar.
Idag kan jag inte acceptera det.

Eh fortsättningsvis: Finmiddag på lördag kväll då jag fick hålla ett litet tal och hedersomnämna vår äldsta skidlegend i klubben. Kul att prata inför typ 200 folks, upplever en liknande nervositet i det läget som på pianopallen, men av någon anledning förflyttas asplövsdarret från fingrarna till stämbanden.
Nervigheten blåste dock bort så fort jag började prata, för det var så himla kul att få stå bredvid den här coola legenden och ösa lovord över honom, dra lite historia osv. Blir så lycklig av idrottshistoria och att han och liknande gubbar/tanter finns.
Idag söndag bar det av ner till Ume och nu sitter jag här i nylägenheten och tar en paus från stöket och böket och programmerandet för en ny termin, medan Elin är ute och springer och vår inneboende Johanna är ute på nolle-uppdrag.

Föresten så gick pianostycket dåligt, fattar inte att jag kunde frångå planen och göra så mycket misstag när jag kunde spela det så grymt bra hemma på kammarn.
Lyckades hyfsat med att impuls-dölja misstagen för folket, men jag kände mig ungefär som när man får en bra placering på tävling fast man egentligen är sjukt besviken över sin egen insats.

Ostrukturerat inlägg.. Nåja, ingenting att ursäkta sig för.

Jag var hos kirurgen igår. Det verkar som att han måste gå in i det vänstra knät - som opererades för ett halvår sedan - igen och kolla varför det fortfarande är dåligt. Jag har en annan sorts smärta som jag tycker är konstig. Han hade några idéer.

Återigen leds jag att tro att det inte ger någonting att känna hopp, tvärtemot så slår det bara hårdare tillbaka. Citat från 2009-06-19: ”Ur min synvinkel ser det allt ljusare ut framöver!”
Det börjar ha hänt för många gånger snart. Man funderar mycket.

Jag orkar inte bli guförbannad, men jag gråter.


Lite annat som hänt sedan sist:
– Jag har brutit röven och sträckte ryggen när jag hoppade från tolvan i Döda fallet i Storforsen, det var kul. Det kanske inte fullt så allvarliga brottet läkte efter några dagar och ryggen tog inte heller länge.
– Skidläger i byn för Norrbottens framtid.. Sköna ungdomar, och duktiga!
- Jag har varit förkyld. Så går det när man inte bryr sig om sig själv.
– Jag har fått min mormors systers gamla pälsmössa = lycka. Jag är en möss-människa (för att jag aldrig ids göra något åt håret?). Särskilt ryssvarianter tycker jag om. Längtar efter möss-väder.