Det är någonting man måste träna på regelbundet för att inte tappa flytet.
Kontinuitet!

Jag kan bli irriterad på människor för att de kröjmar. Sedan blir jag irriterad på mig själv att jag låter mig påverkas. Men hur fan kan man kröjma över exempelvis några dagars förkylning? Eller att det är för kallt för att köra intervaller? EEH OKEY?
Jag skulle garanterat också ha förbannat mig över sådana saker ifall jag varit hel. Men hållit det inom mig själv och inte kröjmat inför någon som inte kan tänka på fysisk aktivitet utan att börja gråta.

Alla människor har rätt att klaga, i enlighet med §19 (åsikts- och yttrandefrihet) i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Men man kan ju försöka att vidga sina perspektiv innan man öppnar käften.
Jag kröjmar också som fan. Gör ju knappt annat än att tycka synd om mig själv. Till exempel här på bloggen. Fast det jag skriver här riktar jag inte till någon särskild.
Det finns alltså en viss skillnad:
Visst kan jag tycka att det är dålig lön att t.ex. skogsplantera men det är ingenting jag säger till en förslavad barnarbetare som får 23 kronor/dag för att slita häcken av sig 17 h/dygn, tillverkandes McDonalds-leksaker som feta amerikanska ungar slänger i samma ögonblick de fått upp burgarn ur happy meal-boxen.
Dessutom finns det åtminstone två olika sorters kröjmare. De dryga och de odryga. Så ta inte åt er, ni odryga.

Nog kröjmat. Lycksele blev lyckat!
Alltid lika kul att träffa Linnea, saknar henne i min vardag!

/Kröjmarn

I helgen händer mycket kul!
Skadeförloppet här i Ume på Nydala, hade ju kanske varit nå för mig..
Tour de Dundret som Gellivaretjejerna fixar verkar roligt.
Men jag ska till Lycksele, ser fram emot det!





(Man kan ju ha kul fast man inte är glad? kanske?)

Nu var det slut på min ungdoms- och juniorkarriär, lite reflektioner här då!

Summering av JSM, de största längdtävlingarna:
17 år Kalix. Sjuk (efter UEM i skido), dumt att ens ställa upp. Kommer inte ihåg vad jag kom men LÅNGT ner i resultatlistan.
18 år, Häverödal. Dåligt tränad, dålig form, omotiverad för jag hade satsat på skidO-JVM i Österrike. Dåliga placeringar. Tror jag kom 36:a som bäst.
19 år, Falun. Skadad i axeln, åkte inte.
20 år, Boden. Blev inget.

Summering av JVM, de största skido-tävlingarna:
16 år UEM Schweiz. Gick dåligt, men var egentligen rätt nöjd bara över att vara med.
17 år UEM Ryssland. Höll på att gå bra, men räckte inte till.
18 år. Blev ej uttagen.
19 år JVM Bulgarien. Hade väldig tur på ett lopp och det räckte till ett brons. Min hittills bästa merit som jag är brutalt missnöjd över.
20 år JVM Sverige. Blev inget.

Hur mycket jag än tänker kan jag bara komma på fyra tävlingar som jag är nöjd över.
Kronanloppet/UDM i längd 2004. Vann. Bästa tävlingen hittills i livet (i förhållande till vilken nivå jag var på). Hade sjukt bra klisterskidor som jag lånat och fått vallat av Sture. Det var grymt.
USM skido 2004. Fruktansvärt bra lopp. Vann med 9 minuter. Åkte omänskligt bra! (för att vara novis)
USM längdåkning 2005. Kom 6:a. Gick bra.
Skido i Östersund 2008, medeldistansen. Åkte riktigt bra och vann ganska stort.

Måste säga att det känns tråkigt att ha tävlat var och varannan helg i många år, och endast vara nöjd över fyra av dem.
Om vi säger att jag har tävlat 300 tävlingar sedan jag var 10 år.
4 / 300 = 1,3 %
Förmodligen kommer minnena på min ungdoms- och juniorkarriär till största delen (kanske 80 %) präglas av den sista säsongen där jag har samlat på mig 100 % missnöjdhet.
100 % - 80 % = 20 %
20 % av 1,3 = 0,26
100 – 0,26 = 99,74

Kommer jag att minnas tävlingsåren som 10-20:åring med 99,74 procents missnöjdhet?


Det visar sig.

Idag har jag fascinerats av
hur högtidligt det kan vara att äta upp sina sista Nattbergs-hjortron från förra sommarns skörd,
hur man kan välja att vara i Skåne (och springa 10-mila) när man skulle kunna åka Kungsledenrännet alt. Fjälltopploppet i Bruks
och att endast fyra procent av Sveriges befolkning väljer Finland om de skulle bo i något annat nordiskt land.

Jag fattar it.

Nu har det snart gått två månader sedan knäoperationen och äntligen börjar det normaliseras, så i förrgår fick jag order om att börja köra gristung styrketräning för benen och jogga lite.
Jag styrde mina steg mot gymmet och körde några övningar bl a excentrisk benpress då jag mottog ett antal blickar förmodligen för att jag hade så tunga vikter att jag ville skrika men höll det inne och såg ut som en en retard monkeyfrog.
Fortsatte med 14 minuter på löpbandet!!! Kände mig som ett barn på julafton och jag ville ge alla på hela iksu en stor kram men höll även det inne.
Avslutade med lite Janssonsfrestelse med Elin/Helena Å. Hela kroppen darrade som asplöv, jag ville bara kröjma och jag lyckades väl inte riktigt hålla det inne..

Det gör fortfarande ont och så, men faktiskt gör det mindre ont bara av tanken att jag nu "får" träna. Fantastiskt hur hjärnan fungerar.

Inte trodde jag att jag var en sådan som skulle kunna känna enorm tillfredställelse av att springa på ett löpband inomhus. Helt sjukt. Men löpband är grymt bra av den anledningen att jag kan ställa in lutning och kan springa uppför hela tiden och slipper nedförsbackarna (=mindre ont).
Gällande det o-opererade knähelvetet så har det 1 månad på sig att bli bra annars får även det smaka kniven. Trots att jag har ont där så ska jag börja träna på. Det får så att säga bära eller brista. Om det brister så vet jag ju nu att det kommer ta ca 2 månader efter operation + 1 månad från nu = högst 3 månader innan det blir bra. Och efter det så har jag ju inga fler knän som kan starta krig mot mig.

Idag har alltså begreppet träningsvärk tagit sig en helt ny dimension för mig. Infernalisk känsla som jag har svårt att beskriva.
Som att upptäcka att jorden är rund. Eller kanske känslan hos någon som har växt upp vid Göta kanal då de blickar ut över Storforsen i Piteälva.
Som dövblinda Helen Keller då hon lärde sig kommunicera. Eller som Jonte den dag han vaknar och inser att han faktiskt föddes som en vit neger?!

Utdrag ur träningsdagboken min - exempel på hur det inte bör se ut för en skidåkare.
207 skadedagar.
18 % styrka.
19 % skidor. (Varav det mesta förra våren).

Jag & Jonte tycker om att skotta och bygga grejer i snö och vi tyckte det var en bra idé att skapa Manbearpig, men det blev en höna i stället.

Glad: Min överkropp är skönt död efter tre styrkepass ”Helena Janssons frestelse” på fem dagar.
Glad: Daniel är här på besök det är kul.
Glad nå brutalt: Från och med nästa år kommer skidorienteringen att införa lika vinnartid för D21 som H21. Finns nog ingen som är mer lycklig över detta beslut än jag!
Jag hoppas att längdåkningen tar efter för det är någonting jag länge har velat arbeta för. Tyvärr blev det inte den här säsongen för jag tänker att jag själv vill vara delaktig i skidvärlden innan jag argumenterar.

Vilken dag! Jag vaknade i morse med en underlig känsla - det var någonting som inte stämde.
Tog mig för pannan och tänkte: ”Vafan? Vad är det som sker? Vad händer?”
Så kom jag på det:
Jag hade inte ont! Inte någonstans utan nästan varenda cell kändes funktionsduglig!
Så jag och Matt Damon for ut i finvädret och hoppskejtade några varv runt SM-tian på Gammlia.