HR 189 i stakning!! Det är ca 96% av mitt HRmax. Det är mycket för att vara jag och stakning.
Positivt: Jag kommer bli en bra stakåkare om jag lyckas behålla den egenskapen, att kunna staka på hög procent av max.
Positivt: Vänsterknät sakta men stadigt stabilare och starkare!
Mindre positivt: Högerknät oroar mycket. Nu blir det några till veckor med stakning och lätt cykel och väntan.
Jag hatar att vänta utan att veta vad man väntar på och vad som händer sedan.

Jag och farsan tog skogsskidorna och traskade upp på Kvällsberget. Fick slita och krångla en del men efter omständigheterna gick det ganska bra, jag tog mig upp i alla fall!
Synd att det snöade för i vanliga fall är det fin utsikt där uppifrån.

Av någon anledning har jag mer ont i det o-opererade knät nu för tiden. Ska på besök till sjukgymnasten idag, hoppas det kan reda ut något.

Till byn i morgon!
Jag ska gå ut i skogen med en yxa och hugga trä, sedan ska jag gå hem och klyva perfekta vedklabbar, sedan ska jag elda i flera timmar! Underbart att sitta ute och fixa med elden.
Det är möjligt att jag blir pyroman när jag blir stor.

Sedan ska jag gå ner till älven och kolla på den.

Jag brukar vanligtvis inte snitta 163.

DAGENS VERK BLIR MORGONDAGENS VÄRK!

HAHA, jävlar i mig, den där frasen har ju potential att bli ett bevingat uttryck!!!
Kom ihåg upphovskvinnan!

Min modellkarriär, som i och för sig alltid varit en högoddsare, är kanske körd.

Fattar inte hur jag har lyckats få ett av Norrlands fulaste par knän, men det är väl många faktorer som spelar in antar jag.

Kanske börjar jag snart eventuellt kunna urskilja konturerna av muskelvävnad under fläsket i alla fall, kanske.

För att fortsätta på temat med inte alltför vardagliga ord: så här stod det i operationsberättelsen:
”I mediala recessen sticker det in en synovial plica mot hoffas fettkropp.”

Fint väder! Snön smälter och långkallingarna är bortplockade.
Idag har jag smirrestakat. Nu ska jag fördjupa mig i nikotinamidadenindinukleotidfosfat, har fysiologi-tenta snart som jag tänkte försöka mig på att klara med hedern i behåll.

Jag har under en lång tid ansträngt mig för att försöka tänka positivt.
Nu har jag gett upp det för att låtsas vara glad och positiv är bara jobbigt.
Så fort jag släppt på den pressen så känns det bättre, jag är redan mer positiv och har fått tillbaka lite självförtroende!
Till exempel är jag säker på att tentan kommer gå hur bra som helst, i alla fall om den innehåller frågor som: ”Redogör för vilka metabola, kardiovaskulära och endokrina adaptationer som sker efter en långvarig period av otillräcklig fysisk aktivitet och hur det påverkar människan i sin helhet?”…

Idag mötte jag Elofsson på Iksu. Jag log förläget och han kollade på mig i hela två sekunder. Jag var på väg att säga något men fick kortslutning och han vandrade vidare.

20 februari, fyra veckor sedan, fick jag äntligen knät opererat efter ett 5 månaders långt mörker. Bokstavligt talat, trots att solen visar sig ganska ofta under vintern här i Ume 350 km söder om polcirkeln.

Det visade sig att det inte var något fel på meniskerna, korsbanden och brosket. Bra! Det som var fel var att jag hade ganska stor Plica, nå veck (typ ärrvävnad) inne i ledspringan som man kan få problem med.
Kan bero på en fet-krasch jag gjorde för 1,5 år sedan i gymmet. PANG ned med ett vridet knä i betonggolvet.
Tips: Försök ej persa i benböj då ni är ensamma i gymmet.
KAN bero på det, men vet inte och bryr mig inte så mycket heller.

Jag fick höra att det kommer ta mellan 1 vecka till 3 månader innan det är bra. Eh okey? Kul besked. Med mitt flyt räknar jag med att det kommer ta minst 3 månader till.
Jag borde sluta räkna med saker. Jag räknar alldeles för mycket.
Nu har det alltså gått 28 dagar, och det är ännu inte bra. Men bättre :)

I måndags förra veckan började jag träna stakning. Vilar nu för det sliter i tricepsfästena.


Jag har inte haft långa perioder i mitt liv då min kropp fungerat som jag vill att den ska. Mer eller mindre skadad ungefär konstant. Det är jobbigt att inte ha en samarbetande kropp.
Men aldrig har jag mått dåligt över det!
Trodde på allvar att det inte var möjligt att må så dåligt som jag gjort de senaste 5 månaderna. Okey om jag hade varit Gulag-fånge eller liknande... Men att vara bortskämd med ett underbart bra liv och ändå kunna må så dåligt.
Att inte kunna ta hand om sig själv ens. Nåväl, det är svårt att förstå sig på allt.


26 februari firade jag att jag varit frisk från sjukdomar i ett år. Om man bortser från en period i somras då jag hade magkatarr. Jag tycker inte att det gills, även om det förmodligen var på grund av stress som i högsta grad har med återhämtning att göra.


Jag är inte längre lika ledsen över att ha missat allt. Jag har ju inte missat allt i ordets rätta bemärkelse även om det känns så för stunden.
Jag är mest arg.
Arg NÅ DJÄVULSKT och det ska jag försöka att utnyttja. Jag ska fan inte ha gått igenom det här i onödan.
Fruktansvärt arg över att ha blivit berövad på (minst) fem jvm-medaljer.
För att hitta tävlingsdjävulen i mig kommer jag inte behöva göra som en liten (fast stor) pojke beskrev i Lilla sportspegeln en gång på 90-talet, under ett reportage om rugby: "Även om man inte är arg så gäller det att hitta någonting hos motståndarna att irritera sig på så att man börjar hata och vill tackla ner dem."
Framförallt är jag arg för att det här halvåret påverkar mig på lång sikt. Som ni vet tar det ju mycket längre tid att bygga upp någonting jämfört med att tappa det.
Tidigare i vinter har jag varit bitter över att det är så länge kvar till nästa säsong. Nu tänker jag att jag vill ha mycket MYCKET mer tid att träna upp mig på innan nästa säsong börjar. Bara 8 månader kvar!!

Sammanfattning:
De senaste 176 dagarna har varit the worst pain in the ass någonsin.
Nu är jag snart glad, driftig och fokuserad men fortfarande jävligt otränad.
Och arg.
Jag är också rädd. Jag vill inte hamna i det där igen.
Jävulskt rädd för att misslyckas. Inte bra.

Kanske kan jag kompensera en höst och vinter i helvetet med en vår och sommar i paradiset. Hoppas på det!

Tjingeling pling pong kim jong-il

Kristina

Jag antar Per Frosts utmaning som handlar om att hitta en sexig bild. Instruktioner:

1. Gå till ”mina bilder”
2. gå till den 6:e mappen
3. ta sedan den 6:e bilden i den mappen, lägg upp bilden på bloggen och skriv något om bilden!
4. utmana sedan 6 bloggare att göra samma sak.


Nedan ser ni min bild. Den är tagen i somras av mig då jag var ute i skogen med min lillebror. Det är alltså han som sticker fram sin vackra nuna bakom den häftiga trädformationen.
Jag tycker blicken hans är gode cool, men kan inte riktigt fastslå vad det är han uttrycker. Vad tror ni? Jag skulle tro att han såg ut så där för att han var less. Det var en väldigt varm och vindstilla dag, alldeles efter midsommar, i närheten av en myr. Ni som bor i norra delarna av landet förstår då att vi inte var ensamma utan omgavs av flygande blodsugande irritationsobjekt. Schwidan, knott, getingar och ett antal olika sorter av de 33 000 arter som finns av mygg.

Då förstår ni också att man inte ville stå still många sekunder. Men det finns ju så mycket fint och roligt att fotografera i skogen.

Jag sade : ”Kom igen nu Jonte, sitt still, det kommer bli en ashäftig bild!”
Hans svar: ”NNGAHRGH vafan men fort då”

Så det är förmodligen förklaringen till den bekymmersamma blicken. Eller är den bekymmersam? Jag tycker mig också skåda någon sorts längtan. Ganska bohemisk. Kanske en blandning av att vilja bort från stället, samtidigt som han trivs bra där han är. För trots allt så är han en hård och aktiv utemänniska, min lillebror.

Ashäftig blev ju inte bilden, tyvärr, men lite småhäftig i alla fall.

Jag skickar utmaningen vidare till Linnea, angelicatwikstrom.blogg.se, helenamoberg.wordpress.com, tynne.se, milkie.blogg.se och lillyvictoria.blogg.se

För nästan exakt ett år sedan föddes den här sidan!
Här vill jag skriva om träning, tävling och den idrottssatsning jag försöker bedriva.
Eftersom den skiter sig kommer jag inte att uppdatera på ett tag.
Jag vill förknippa träning med glädje. Just nu finns det noll av den varan. Åssit. It nå!
Så ska det ju inte vara. Jag vill vara glad.

Skulle kunna dra miljoner träningsrelaterade skäl till att inte vara glad. Här är några.
Tänk er följande. Att under flera års tid ha arbetat hårt för att bli bra, att ha varit en ganska hyfsad medelmåtta men ständigt under gränsen för vad man själv anser är godkänt i fråga om resultat.
Att sedan arbeta stenhårt, få betalt för det och veta om att man äntligen är bra nog för att nå upp till de högt uppsatta målsättningarna. Att vara inställd på att kötta och ta vara på sista chansen som junior. Och sedan, precis innan köttningen ska börja, brutalt slitas tillbaka och ofrivilligt förvandlas till någonting som knappt tar sig upp ur sängen på morgonen!

Det känns nästan som att jag straffas för att ha varit för seriös. Det blir man inte så jävla glad av.
Vidare så är det jobbigt att ständigt gå omkring och ha ont, även om det vid första tanken låter som ett tecken på vekhet och borde vara av underordnad betydelse.
Sedan så älskar jag ju egentligen att träna. Att få ventilera lungorna och använda kroppens alla system ute i skogen! En mer eller mindre träningsnarkoman blir inte glad av att inte träna. Det är ju ett beroende.
Jag älskar också skidvärlden och skidorienteringsvärlden. Sättet att leva. Jag hatar att missa roliga läger och tävlingar, inte enbart för att resultatmålen går åt helvete utan på grund av det sociala och så vidare.

Här skulle det kanske passa att lägga in ett entusiasmerande (hehe) eller klyschigt uttryck, typ Shakespeares "Det glada hjärtat lever längst".

Nej, passar nog bättre med ett par citat från pessimistkonsulten himself.
"Det är aldrig för sent att ge upp"
"Att försöka, är första steget mot ett bra misslyckande"




Jag fick ett roligt brev i postlådan igår. Jättegullig handstil utanpå och crafthandskar inuti. Ett pris från en tävling som newsweden.nu hade. Synd att jag åker med Lillsport.
Ändå kul med pris.
Jippi.....


Ett litet försök till att knyta ihop påsen då. Jag stimuleras av att uttrycka mig skriftligt, men just nu lyckas jag inte skapa annat än satiriska tycka-synd-om-mig-själv-inlägg med bitter underton och det är inte särskilt stimulerande.
Antar att jag gör bloggcomeback den dag jag kommer hem från ett lyckat intervallpass, har kunnat pressa mig så jävla hårt utan (fel sorts) smärta, är medveten om att jag är grymt bra samt att det finns fan inte många tjejer som åker skidor fortare.
Eller den dag jag kan vara glad oberoende av hur idrotten går. Och kan skriva inlägg som inte präglas av grämelse, jämmer och elände.
Nu ska jag sluta dilla innan påsen blir oknytbar.


God träningsjul och gott nytt träningsår.